Den senaste tiden har det hörts mycket kritik mot p-piller. "P-pillers biverkningar mörkas av ungdomsmottagningar" och "Det är dags att bränna p-pillret" är rubriker på debattartiklar från unga kvinnor.
Med jämna mellanrum brukar det komma kritikvågor från unga kvinnor som har ledsnat på att p-pillren ger dem minskad sexlust, känslor av nedstämdhet och viktökning. När kvällspressen uppmärksammar unga kvinnor på p-piller som drabbats av blodproppar, i extremfallen dödliga, intensifieras kritiken.
Men det brukar vara otydligt vad p-pillrets kritiker egentligen vill. Diskussionen stannar ofta vid märkligheter som att allt är patriarkatets fel eftersom det inte finns p-piller för män.
Kanske finns det hos vissa unga kvinnor som kritiserar p-pillret en outtalad kritik mot den sexuella normförskjutning som p-pillret symboliserar? Det är i så fall intressant, eftersom vissa hävdar att denna normförskjutning i Sverige var politiskt dirigerad.
Roland Huntford var brittisk utrikeskorrespondent i Sverige och 1971 skrev han boken "Det blinda Sverige", om det socialdemokratiska samhällsbygget. Boken rekapituleras i "Betongväldet" (Ljungberg, Swedberg och E:son Söderbaum) från 2007. Ett kapitel handlar om sexualiseringen av Sverige, och Huntfords tes att medan den sexuella revolutionen skedde spontant i andra länder var den statsdirigerad i Sverige.
Huntfords något konspiratoriska teori var att Socialdemokraterna ville "frigöra" människor från familjegemenskapen för att de skulle bli mer beroende av staten.
Vad man än tror om detta är Huntfords intervju med dåvarande chefen för avdelningen för sexualundervisning vid Skolöverstyrelsen, Gösta Rodhe, häpnadsväckande.
Huntford frågar Rodhe om man inte förstör känslorna när man diskuterar sex så mycket som i Sverige.
Rodhe svarar: "Vi vill inte att barnen ska börja sitt sexliv i ett rökelsemoln av emotioner. Emotionen måste avföras från sexualiteten. Vad vi vill är att barnen talar osentimentalt om saken och kopulerar helt rationellt".
Detta var 1971, och i dag anser nog många att det målet sedan länge är nått. Nu handlar opinionsbildningen för ännu friare sexualitet i stället om vuxna. Maria Svelands kärnfamiljskritiska radioserie och skilsmässohyllande antologi är två exempel, men också Centerpartiets förslag om månggifte och Miljöpartiets skatteavdrag för ensamstående föräldrar.
Att vuxna människor med gemensamma barn vill gå vidare till nya partners ses varken som ett problem eller ens neutralt – det uppmuntras.
Det finns alternativ till p-piller. Kondom och pessar gör dock att sex inte kan ske fullt lika spontant som med p-piller, det krävs litet ”meckande” som kan bli pinsamt mellan två människor som inte känner varandra väl.
Här anas den outtalade kritiken mot p-pillret. P-piller är perfekt om okända människor ska "kopulera rationellt, utan emotioner", som Rodhe ville. Andra preventivmedel fungerar bättre i ett "rökelsemoln av emotioner". Kanske hör vi ett outtalat krav på mer romantik, inbakat i p-pillerkritik?