- Göbber å kärringar, huk er i bänkera, för nu ladder han öm!
Nästan alla har hört den, värmlandshistorien som Tage Erlander drog i Hylands hörna strax före jul 1962 och blev hans genombrott hos den stora publiken.
Nog för att han redan kunnat fira femtonårsjubileum som statsminister och visserligen hade Socialdemokraterna sopat hem en brakseger (50,5 procent) i kommunvalet bara två månader tidigare, men det var först nu han började framtona som landsfader.
Makt genom att vara lustig
Teve var ännu relativt nytt. Och att politiker framträdde i underhållningsprogram och bjöd på sig själva var svenska folket definitivt inte bortskämt med. Trots den odiskutabla succén var Erlander själv, om man ska tro hans dagbok, dock ganska tveksam till sin nya status.
"...en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet" heter det med ett rejält, men för honom karakteristiskt understatement dagen efter.
Ett par dagar senare, 23 december, bekymrar han sig för ett alldeles nytt ansvar som plötsligt lagts på honom: "Makt genom att vara lustig - det går inte riktigt bra ihop." Till samma fråga återkommer han sen även 31 december, i ett slags nyårsaftonssummering: "Inga djupsinniga betraktelser ska avslöjas. Annars har det verkligen varit mycket att fundera på. Framför allt vad denna lättköpta popularitet betyder. Hur blir till slut bilden av mig som politiker?"
Idag, ett halvsekel senare, vet vi, med facit i hand, att han inte hade anledning att oroa sig på den punkten. Men tankegångarna är typiska för vår längste statsminister: Ständigt reflekterande, sällan riktigt nöjd, självkritisk och märkvärdigt oförstörd av sitt långa maktinnehav.
Hård mot andra och sig själv
När hans dagböcker började ges ut var det ju många som förskräcktes av hans hårda utfall mot andra, såväl regeringskollegor som politiska motståndare. Men samtidigt framkom ett försonande drag: Han var minst lika skoningslös mot sig själv och sina egna brister. Omdömena om andra har mildrats med åren men självkritiken är kvar även när vi nu med årets utgåva är framme vid åren 1961-62.
Kongokris, Kubakris och EEC-frågan (EEC, nuvarande EU) kom i hög grad att prägla dessa år. U-hjälpen, pådriven av LO, seglar upp som en intern stridsfråga och en slitsam valrörelse avverkas.
Till de privata glädjeämnen hör första barnbarnet, Gunnel, vars märkvärdiga framsteg regelbundet noteras. Hypokondrikern Erlander förnekar sig förstås inte. Är det inte magen så är det ryggen. Eller förkylningar. Ibland tycker man sig läsa rena sjukjournalen.
Men han hinner också bekymra sig för Aina. Hur hon ska orka. Deras förhållande, åtminstone som det avspeglas i dessa dagböcker, framstår faktiskt som något av en 1900-talets kärlekssaga. Här avslöjar sig en 61-åring som, efter trettio års äktenskap, fortfarande är lika förälskad i sin livskamrat.
Till molnen på den Erlanderska himlen hör även mediefrågorna. 1962 är året då Folket i Bild säljs till Bonniers, partiförlaget Tidens ekonomi är körd i botten och krismolnen hopar sig över Stockholms-Tidningen.
Något Gotlandsbesök blev det inte, varken 1961 eller 1962. Däremot en privat semesterresa till Jugoslavien.
Utan livvakter och pressfolk
Allt som allt förblir det oavbrutet roande att på detta sätt få inblick i en ledande politikers tankevärld - låt vara med ett halvsekels fördröjning.
Ett annat Sverige avtecknar sig. Ett långsammare och mindre medialiserat. Ordet journalistdrev är inte uppfunnet och när statsministern färdas omkring i landet är det fortfarande gärna med tåg och utan nutidens nervösa uppvaktning av livvakter och pressfolk.
Inte ens då, på Erlanders tid, var svensk politik någon idyll, men i dagens ljus kan den faktiskt lätt te sig så.