På skämt och allvar i franska valet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Fast enligt opinionsmätningarna tvivlar fransmännen på Royal. Hon tippas förlora om hon når finalen 6 maj.
Sarkozy, känd som politisk terrier, med kamp mot brott som profilsak, är mera populär bland kvinnliga väljare än Royal. Kanske har det spelat in att han i valrörelsens inledning meddelade att han, känd som stentuff macho man, har känslor.
Fast även Royal har nya känslor - nationalkänslor. I den sunda patriotismens namn vill hon att alla fransmän lär sig nationalsången marseljäsen utantill och skaffar sig en flagga till nationaldagen 14 juli. Royals make berättar att i deras hem hänger minsann trikoloren i köket.
"Tredje mannen" i valet, Francois Bayrou sägs vara kandidaten fransmännen helst skulle vilja se vinna, för att denne borgerlige bonde utstrålar trygghet.
Bayrou säger att Sarkozy väcker olustkänslor därför att man vet vart han är på väg - han vill ändra på för mycket. Och Royal skulle oroa av motsatta skälet - att man inte har en aning om vad hon vill som president. Hon har excellerat i att ge vaga svar.
Val är allvarliga saker. Frankrike fick sig en läxa i förra presidentvalet 2002. Det fanns 16 kandidater, rekord. Ingen fick mer än kring 20 procent - dåvarande presidenten Jacques Chirac. Splittringen till vänster innebar att socialisternas välrenommerade Lionel Jospin, då premiärminister, miste andraplatsen till Jean-Marie Le Pen, från ett parti som i Sverige bara sverigedemokraterna kan tänkas känna sympati för.
Den här gången lär det inte bli en upprepning, trots att bilden av Le Pen, 78, putsats för att locka fler väljare från mitten. Men Le Pen verkar inte ledsen för det. Han blir friare att ta ut svängarna, som han gjort i över 30 år. Han vore en katastrof för Frankrike och Europa, men utan makt har han ett visst underhållningsvärde. Som när han i en paneldebatt apropå ett förslag om gratis kondomer till gymnasister tyckte det vore bättre om ungdom i sexuell nöd tog saken i egna händer. Eller som när han på besök i ett invandrartätt område tackade för att ha fått tala ostört i en miljö som hans främsta hatobjekt Sarkozy undviker sedan kravallerna 2005.
Sarkozy stötte sig då med de lättkränkta och deras politiska supporters när han kallade ungdomar som bränner bilar, krossar skyltfönster och slåss med polisen för slödder.
Trots försök till mjukare framtoning uppfattas Sarkozy alltjämt som en lag-och-ordning-politiker. Det går hem. Problemet är att han också ställer krav på vanliga laglydiga medborgare.
"Det är revolution", utropade Sarkozy häromdagen. Det lät oroande, med tanke på Frankrikes historia. Men "revolutionen" är att om Sarkozy vinner så skall de som jobbar mer än 35-timmarsvecka, införd när socialisterna styrde 1997-2002, inte betala skatt på den extra förtjänsten.
Sarkozy sockrar alltså sitt beska budskap i valrörelsen - att Frankrike måste arbeta mera för att klara sig i globaliseringen, eller mondialiseringen, som fransmännen säger.
Det är dock ingen röstvinnare i ett land med en tradition av att man är och kan göra saker annorlunda än alla andra.
Bara man riktigt vill ska man både kunna ha kakan och äta upp den.
Att statens utgifter över tiden inte bör överstiga dess inkomster ses som något ofranska ekonomer hittat på.
Fri arbetsmarknad är för de flesta franska politiker en motsägelse i ord. Fri handel, ett omhuldat begrepp längre norrut i Europa, är suspekt.
Frankrike vill gärna vara ett undantag. Så länge det är på områden som ovan känner sig dess partners tämligen lugna - man är ju van. Och faktiskt krånglar Frankrike mindre numera än förr.
Bara nu inte Le Pen skräller till igen.