Förra veckan var jag i Storbritannien. Det kändes märkligt att läsa om kravaller i Sverige i de brittiska tidningarna. Bilder från brinnande bilar i Husby fladdrade förbi på BBC-nyheterna och det utfärdades till och med varningar för att resa hit.
Naturligtvis letade journalister och kommentatorer förklaringar. Och naturligtvis hittade man den OECD-undersökning som refererats till flitigt också i svenska media på sistone. Den som visar att klyftorna har ökat snabbare i Sverige än i övriga medlemsländer. Att den relativa fattigdomen ökat.
Det är mitt land det handlar om. Man blir lätt patriotisk sådär på utländsk mark, vill helst höra om trevliga saker, om Abba-muséet eller ALMA-priset eller till och med bröllop i kungahuset. Stenkastning mot poliser kändes inte alls bra som Sverigebild där framför TV:n.
Det har förekommit upplopp i Sverige tidigare. Men det går inte att bortse från att omfattningen är större försommaren 2013. Det är dessvärre inte orimligt att det här har blivit nyhetsstoff på många håll i världen även om resevarningarna i våra ögon var rejält överdrivna. Sverige är inte längre vad det varit. Ryktet om det jämlika svenska samhället med sina starka statliga skyddsnät har fått sig en törn. Inte den första men förmodligen en av de kraftigare.
Det är blåögt att inte se att det finns individer med en egen våldsagenda som agerat här. Folk som ofta inte ens bor i de utsatta områdena och som aktivt söker upp orsaker till att starta kravaller. Som vet hur man samlar gatsten och placerar ut strategiskt, som har slagits med poliser förr.
Men det är lika blåögt att inte se sambanden mellan social utsatthet och deltagande i upploppen. Vi ser inga kravaller i Danderyd. Det kastas inga stenar på polisen i Örgryte. Det brinner inga bilar i Limhamn. Det är de som inte har något att förlora som bråkar på stan. Och man behöver inte vara van bråkmakare för att dras med när man inte ser något hopp om att någonsin bli en av dem som har ett arbete att gå till, som får semester och jobbskatteavdrag, har arbetskamrater och en uppgift att fylla.
Nej, jag tror inte att alliansregeringen vill att det ska vara kravaller i förorterna, att folk ska få fönster krossade och bilar förstörda. Men Fredrik Reinfeldt och hans ministrar borde inse och ta konsekvenserna av att de åtgärder som skulle skapa sysselsättning inte har fungerat. Att jobbskatteavdrag, sänkta ersättningar i socialförsäkringarna och skolsegregation spär på uppdelningen, ökar klyftorna.
De är steg på en väg som bär bort från det samhälle som gjort oss kända utomlands och som nu en förvånad omvärld undrar vad vi håller på att göra med.