På väg mot maktskifte i Sydafrika
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Zuma är öppet polygam. Det är i enlighet med zulufolkets sed, anser han. Det finns åtskilligt mer på Zumas meritförteckning. En del kan snarare tyckas höra hemma i belastningsregistret.
Även om skiftet sker fredligt och författningsenligt finns det inslag som ger olyckskorparna anledning att kraxa. Men faktum är att inte bara Afrika utan en stor del av världens länder skulle skatta sig lyckliga om de hade problem som Sydafrika. Den kritik som riktas mot Thabo Mbeki, om hur hans brister förgiftat politiken, förvärrat aidskrisen och fördjupat lidandet i grannlandet Zimbabwe, förminskar inte betydelsen av de materiella framsteg som uppnåtts tack vare tilltron, inom och utom landet, till huvuddragen i den politik Mbeki-regeringen fört.
Sydafrika har ett tungt arv. Från 1948 höll en vit rasistregim tillbaka det stora flertalet av befolkningen. Systemet kallades apartheid, åtskillnad. Till sist vann de vita politiker överhanden som insåg att man måste förändra för att själva överleva. I Nelson Mandela, politisk fånge sedan 1962, hade man en motpart trygg nog att dra ett streck.
Mandelas vicepresident blev Mbeki, även han präglad av motståndskampen, men en annan personlighet. Medan världen förundras över Mandelas storhet, fascinerar Mbeki med sin kombination av goda och dåliga egenskaper, god och dålig politik. Slutet blev att ANC, som i brist på föräldrakärlek kallats hans egentliga familj, förnedrade honom genom att avsätta honom bara ett drygt halvår innan han skulle ha avgått, efter de två mandatperioder som författningen tillåter.
I december i fjol röstade ANC-kongressen fram Jacob Zuma som ny partiordförande och därmed närmast självskriven som landets näste president. 40 procent föredrog då alltjämt Mbeki. Denne hade avskedat Zuma från posten som vicepresident, mot bakgrund av åtal för våldtäkt på en hälften så gammal hivsmittad kvinna i beroendeställning. Zuma frikändes. Kvar fanns misstankarna om inblandning i korruption.
Nu har en domare ogillat korruptionsåtalet, på grund av tekniska felaktigheter. Domaren sade även att det verkade ha utövats för Zuma negativa politiska påtryckningar. Därmed vann i ANC och dess bundsförvanter (facket Cosatu, kommunistpartiet) de överhanden som ville göra sig av med Mbeki i förtid. Det är många som känt sig kränkta av Mbeki och vill hämnas.
Det sägs att ANC kan spricka, och Sydafrika därmed i få ett verkligt flerpartisystem. ANC:s dominans i kombination med Mbekis oförmåga att tåla kritik har inte varit gynnsam för yttrandefriheten.
Zuma säger nu vänliga saker om Mbeki och att inget förändras i den "progressiva" ekonomiska politiken - för att lugna det egna landet och omvärlden. Zuma, veteran i motståndet mot apartheid (tio år i fängelse tillsammans med Nelson Mandela) har en vinnande personlighet, gör bra ifrån sig både bland ANC:s fotfolk och utländska finansmän. Problemet skulle vara att han anpassar budskapet efter publiken. Man vet inte riktigt vad han själv vill, och kan åstadkomma.
Men det är ju högst normalt bland politiker. Kanske Sydafrika efter giganten Mandela och den komplicerade Mbeki med Zuma får en vanlig ledare - med zulu-stuk.