Socialdemokraternas kriskommission presenterade under tisdagen resultatet av eftervalsanalysen. Det finns en del att ta fasta på i rapporten men på det hela taget framkommer ingenting nytt i fråga om varför det fornstora partiet har minskat så kraftigt. Det betyder dock inte att de har fel.
Vad kommissionen tillför är en kritisk röst med mandat inom partiet. Det har saknats tidigare. Alla utspel som har gjorts av folk inom partiet har skett på eget initiativ och genast motsagts av någon annan. Partiledarvalet har gått som en röd tråd genom historien. Så är det inte nu och det är nyttigt.
I rapporten riktar kommissionen delvis hård kritik mot partiet. Det handlar om förlorad trovärdighet, om att systemet har utvecklats mot ökade klyftor i 30 år - oavsett regering.
Kommissionens ordförande Anna Johansson sa i P1 Morgon på tisdagen att partiet i grunden har en sund vision av samhället men att man inte har lyckats förmedla den. Det där är en fras som har upprepats många gånger sedan valet. Tanken är svindlande. Att rikets största parti, fullt av erfarna politiker som ägnat hela sina yrkesliv åt att förmedla olika budskap, plötsligt skulle misslyckas fullkomligt.
I själva verket är problemet ett annat. Socialdemokraternas vision av Sverige ligger minst 30 år bakom oss i tiden.
Partiet har dock inte velat erkänna att det faktiskt har förändrat det svenska samhället. Det har gjort att de inte har kunnat förvandla visionen till praktiska förslag som talar till folk. Felet ligger inte i sättet de kommunicerar utan i budskapet självt.
Ett problem med kommissionens arbete är att den ibland ger dubbla budskap. Ett exempel är när det sägs att Socialdemokraterna är ett parti som lider av kraftigt bristande självförtroende. Sedan förklarar Johansson i P1 Morgon att partiet har blivit stöddigt av att ha haft makten så stor del av efterkrigstiden.
Det är två uttalanden som inte med lätthet låter sig jämkas samman. Verkligheten verkar dock stödja den senare teorin.
Omedelbart efter valet talades det vitt och brett om förändringar i den egna politiken. Så snart Mona Sahlin tillkännagett sin avgång började dock retoriken ändras. Plötsligt var det inget fel på politiken. Inte egentligen. Det var bara det där med kommunikationen.
För socialdemokraternas skull vore det nog bra om de tog den här rapporten på allvar. Den ger inte många konkreta förslag men den är i alla fall tydlig på en punkt. Utveckling är nödvändig. Utan den kommer partiet att fortsätta sina resa mot politikens tassemarker.