På vems Sida?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det gäller det så kallade budgetbiståndet, alltså pengar som går direkt in i andra länders budgetar. Riksrevisionen har granskat detta slags bistånd till åtta enskilda länder. Dessa har mottagit upp till 900 miljoner kronor om året från Sida.
Revisionen kan inte finna att länderna behandlats på samma sätt, att det är oklart vilka krav Sida har ställt, och att Sidas rapportering till regeringen har haft skönmålningens prägel. Regeringen å sin sida har inte gett speciellt klara direktiv och inte varit speciellt intresserad av att följa upp Sidas arbete. På klar svenska har alltså skattemiljarder flutit i väg utan att någon har någon vidare aning om vad som hänt med dem.
Det är inga nådiga besked, och från både regerings- och Sidahåll har man nu utlovat bot och bättring.
Och det är förstås väl, men i grund och botten handlar det om mer än slarv och nonchalans. Det handlar om politik. Sida har trots allt i uppgift att göra någonting av alla pengar som riksdagen tilldelar dem. Och till skillnad från andra myndigheter uppskattas inte sparsamhet, tvärtom. Är Sida sparsam går man emot den anda som ju är den svenska biståndsideologins hjärta: givmildhet.
Det låter sympatiskt, men innebär problem. I svensk debatt har biståndet fått en helig status: Starka krafter har bestämt sedan årtionden att en procent av vår bruttonationalprodukt skall gå till bistånd. Varför det skall vara just en procent är oklart, men så skall det vara, helt enkelt. Den som ifrågasätter det är hjärtlös.
Detta alltså innan man analyserat de behov som finns. På detta politiska område har pengar traditionellt avsatts innan man beslutat vad man skall göra med dem. Därför har biståndspolitiken fått något av talmystik över sig: det viktiga är inte vad som uträttas utan att enprocentmålet upprätthålls.
I en sådan miljö är det ju faktiskt inte förvånande att det uppstår en osund kultur. Incitamenten för att hålla reda på pengar och utvärdera vad som händer med dem blir ju väldigt liten. Och detta är alltså en kultur i vilken svensk biståndsindustri, där vilken Sida förstås är central, har verkat alltsedan sextiotalet.
Den nuvarande regeringen har börjat vända biståndsskutan till något realistiskt och framåtsyftande. Kristdemokraterna är den starkaste kraften till förmån för den gamla talmystikens politik. Det är bara att hoppas att även de och inte bara Sida får sig en tankeställare av Riksrevisionens kritik.