I svallvågorna av årsdagen av mordet på Olof Palme har det uppstått en debatt om vem den mördade s-ledaren egentligen var. Socialdemokraterna fick några dagar på sig att mer eller mindre oemotsagda hylla minnet av någon de ibland beskriver nästan som en övermänniska. Men efterhand har också en del kritiska röster höjts.
Författaren och liberalen Johan Norberg påminner i en krönika i Metro 2/3 om att Palme faktiskt inte alls var särskilt moralisk i sin utrikespolitik när det väl kom till kritan. Norberg tycks inte ha haft några större svårigheter att hitta exemplifierande citat där Palme hyllar så skilda skurkar som massmördaren Pol Pot och terroristsponsorn Gaddafi.
Just på den punkten har faktiskt vänsterdebattörerna som försöker göra en ikon av Palme en del att svara på.
Om man lägger samman Palmes egentligen ganska spretiga utrikespolitiska linje så finns det en svaghet i att han inte tillräckligt starkt betonade vikten av folken måste ha möjlighet att på ett fredligt sätt välja bort sina ledare.
Mot detta invänder ibland Palmes försvarare att han på sin meritlista har modiga och rättrådiga markeringar mot diktaturer. Det är sant. Men det gör inte hans hyllande av andra diktaturer mindre förkastligt, åtminstone gör det dem inte lätta att förklara.
Palme var ingen självklar anhängare av det öppna samhället. De regerades rätt att välja de regerande var ingen självklarhet för honom. Snarare var han stundtals en elitist som ansåg att vissa människor var smarta nog att bestämma över andra. Och dessutom var han en relativist - som inte tyckte att människor i andra länder hade rätt till det inflytande vi vill utgå ifrån att han unnade svenskar.
De här ställningstagandena är på intet sätt unika för Palme. Tvärtom var de nog ganska typiska för hans tid, och återfanns i alla möjliga politiska partier. Kanske var de till och med något han snarare hämtat i sin överklassuppväxt, än i den från början starkt demokratiska rörelse som han blev ledare för.
Lika lite som Palme var en ängel var han någon demon. Skulle han ha fått leva längre hade han tveklöst välkomnat Berlinmurens fall, och han skulle nog med liv och lust gått in i EU-samarbetet. Just det europeiska fredsprojektet var ju någonting som legat honom varmt om hjärtat som ung, innan han bytte sida.
Men Palme kan omöjligen vara en förebild för vår tids demokrater. I det avseendet är han alltför befläckad av den relativism han visade när stora delar av världen låg under förtryck. Det finns ingen anledning att hata Palme. Han var en politiker av sin tid. Men det måste finnas bättre förebilder för dagens och morgondagens politiker.