Frågan fanns inte med på den utsända kallelsen och dagordningen. Det enkla skälet var att "frågan" ännu inte inträffat. Den 21 februari 1968 var ett fackeltåg planerat att genomföras i Stockholm som protest mot kriget i Vietnam. Alla riksdagens partier var representerade, utom dåvarande Högerpartiet.
Överraskande anlände Nordvietnams Moskvaambassadör och gick i främsta ledet tillsammans med Gunnar Myrdal, Barbro Alving och Olof Palme.
Borgerlig kritikerorkan
Henrik Berggren har i sin skimrande Palmebiografi "Underbara dagar framför oss" skildrat bakgrunden, själva demonstationen och de våldsamma USA-reaktionerna som kulminerade med att USA kallade hem sin Stockholms-ambassadör.
Här hemma blåste det upp en borgerlig kritikerorkan i media mot Palme. Gösta Bohman (då Högerns partiledare) gick i spetsen.
Några dagar därefter hade vi styrelsemöte i vår Socialdemokratiska förening i Gamleby. Den fråga vi diskuterade mest fanns inte med på dagordningen; demonstrationen i Stockholm och den borgerliga kritikerstormen mot Olof Palme. Vad kunde vi i vår lilla förening långt ifrån händelsernas centrum göra för att visa vårt stöd till Olof Palme?
Diskussionen utmynnade i att vi beslutade att sända ett telegram till Palme där vi uttryckte vårt fulla stöd för deltagandet i fackeltåget och för hans långvariga engagemang. Ett engagemang för ett fritt Vietnam och slut på det fruktansvärda kriget. Sagt och gjort.
Palme tar kurs mot vårt bord
Efter några dagar kom ett brev till vår förening, undertecknat av Olof Palme där han tackade för telegrammet och det stöd vi uttryckt.
Självfallet tyckte vi det var fint gjort. Sedan hände inget mer. Några år därefter hade länets partidistrikt årskonferens i Oskarshamn. Olof Palme som sedan några år var partiordförande skulle hålla tal. Några timmar senare ser vi plötsligt Olof Palme ta kurs mot vårt bord och frågar om han får slå sig ned.
Glad över vårt telegram
Han påminner oss om telegrammet och hur glad han blev. I övrigt vill han inte tala om politik utan styrde in samtalet på våra familjer, jobb och en stunds sportsnack.
Man kan i efterhand tycka att när vi äntligen fick en chans att prata politik med vår partiordförande på tu man hand, blev det inte så.
Eller man kan tycka vad klokt av oss att Olof Palme fick prata med oss om något annat än det han levde med dag ut och dag in. Politik.