FN-insatsen i Libyen har starkt stöd bland svenskarna. Enligt en undersökning från Demoskop stöder nio av tio militära aktioner mot Gaddafi. 65 procent tycker att Sverige bör delta.
Det ovanligt starka stödet för en utlandsinsats avspeglar sig också hos riksdagspartierna. Inte ens Ohly har ifrågasatt nödvändigheten av att stoppa Gaddafi-regimens våld mot det egna folket.
Delvis på grund av den starka opinionen riktas det nu kritik mot regeringen för att den inte engagerat sig tillräckligt snabbt. Till exempel skriver Dagens Nyheters ledarsida att Sverige beter sig som en fripassagerare.
Först argumenterar vi i åratal om nödvändigheten av FN-mandat för interventioner. När en uppmaning från FN sedan kommer håller vi oss passiva.
Kritiken har naturligtvis visst fog. Sverige har en lång tradition av att bedriva utrikespolitik på dubbelmoralens botten. Men just historiska förutsättningar sätter även gränser i det nuvarande läget.
Sverige har goda skäl att inta en avvaktande hållning.
För det första har flygvapnet dåliga möjligheter att bidra i den inledande bekämpningen av Gaddafis krigsmaskin.
Sverige är inget NATO-land, och svenska flygplan kan inte samverka med de allierade eftersom det saknas nödvändiga sambandssystem. Svenskt flyg kan därför inte bli aktuellt förrän i ett mindre akut läge.
Vidare tycks det finnas flera frågetecken kring ledningen av operationerna. Sedan länge finns det olika uppfattningar om hur relationen mellan NATO och europeisk krishantering ska se ut.
De två stora bidragsländerna till FN-uppdraget, Frankrike och Storbritannien, har olika uppfattning i frågan. Splittringen är ytterligare ett skäl för Sverige att inte kasta sig in för snabbt. Vi vet helt enkelt inte ännu vad vi ger oss in på.
Förhoppningsvis kommer det ett läge där Sverige kan göra en insats för människorna i Libyen. Men då handlar det förmodligen om flygplan för mer fredlig patrullering, eller marin övervakning.
Tills vidare kan man bara konstatera att svensk opinion tycks vara mer militärt solidarisk än vad de folkvalda tror. Likaväl som folk vill se ett stopp för Gaddafis utlovade blodbad är man förmodligen medveten om att bara NATO har kapaciteten att förhindra det.
Situationen i Libyen har öppnat ett fönster för att diskutera svenskt medlemskap i NATO. Det är en diskussion som fått vänta alltför länge. Interventionen i Libyen är ytterligare ett bevis på att NATO är den utrikespolitiska arena där det är viktigt att ha ett inflytande och ett deltagande. Svenskt NATO-medlemskap blir alltmer självklart.