Det finns gott om arga och ledsna pappor. De känner sig behandlade som ett slags förälder light, där mamman är originalet och huvudrollsinnehavaren.
Det börjar med barnbidraget. Om föräldrarna inte aktivt begär annorlunda betalas det ut till mamman. Ett litet problem, kan tyckas, men det finns ett signalvärde i det.
Dessutom: i familjer där föräldrarna har samma kön betalas barnbidraget ut till den äldsta föräldern. Varför inte alltid göra på det sättet, eller rentav alltid låta föräldrarna anmäla vem som ska få bidraget?
I kontakterna med BVC upplever många pappor att mamman sätts i första rummet. Det handlar både om hur man blir bemött av personalen och om BVC som plats. En studie som tagits fram för Folkhälsoinstitutet visar att barnavårdscentralernas väntrum oftast riktar sig till mammor.
I studien granskades väntrummens utformning, bildspråk, mottagare på anslagstavlemeddelanden och utbud av tidskrifter. Exempelvis, konstaterade man, är nio av tio väntrumstidningar sådana som i huvudsak vänder sig till kvinnor.
Ensamstående pappor vittnar om det problematiska i att skötborden på vissa platser finns inne på kvinnornas toalett - män förväntas inte byta blöja.
Men det är när relationen till mamman försämras som papporna verkligen upplever sig förfördelade. Sedan 2006, då en ändring i föräldrabalken gjorde det lättare att få ensam vårdnad, har antalet vårdnadstvister ökat markant.
I de tusentals vårdnadstvister som sedan 2006 har avgjorts i svenska domstolar har mamman i den absoluta merparten av fallen tilldelats ensam vårdnad. Men vad detta beror på är inte helt uppenbart.
Vissa papparättsorganisationer menar att det är fråga om diskriminering, och att socialtjänsten, vars utredningar ligger till grund för besluten, ofta tar mammans parti.
Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap, har dock undersökt detta - och menar att föräldrar som före vårdnadstvisten tagit lika stort ansvar för barnet har samma chans att få vårdnaden. Schiratzki menar att det rätten framförallt utgår från vid tvister är vem som är boendeförälder. Det är alltså barnets behov av stabilitet, och en föreställning om hur sådan kan skapas, som sätts i centrum.
Att barnet under en period har bott enbart hos mamman är dock knappast en garanti för att det är där han eller hon har det bäst. Inte heller är det ett tillräckligt skäl för att i ett så snabbt ökande antal fall ta ifrån pappan rollen som vårdnadshavare. Någonting tycks ha blivit fel i samband med förändringen av föräldrabalken.
Familjer ser ut på olika sätt. I vissa fall är det uppenbart att ensam vårdnad är att föredra. Men utgångspunkten, såväl i vårdnadstvister som i familjepolitiken, måste vara att mammor och pappor är lika mycket föräldrar.