Politiker är det ett särskilt slags folkslag som drivs av tveksamma lustar som att medvetet ljuga och föra väljarna bakom ljuset?
Ordspråk brukar säga en del om det själsliga tillståndet i riket.
”Det finns två sorters politiker: de som kan prata strunt o↔ver vilket a↔mne som helst och de som o↔ver huvud taget inte beho↔ver något a↔mne.”
” Många politiker är inte ens i stånd att se den sand de sticker huvudet i”.
Ska man ha ordspråk som rekryteringsbas för framtida politiker blir det inte många napp.
Jag har varit kommun-, landsting-, och riksdagspolitiker, så jag har haft rikliga tillfällen att snappa upp vad som sägs om politiker.
Det är inte fråga om några hyllningsrop. Men känner man en politiker är det annorlunda. Då har de lite mera mänskliga drag och förmodas kunna tänka smarta tankar, visar undersökningar.
Att politiker är dumma i huvudet och försöker slå blå dunster i ögonen på folk är en icke ovanlig åsikt i folkdjupet. Liksom att politiker inte vet hur vanliga människor har det och därför inte förstår den ilska som finns över de tilltagande orättvisorna. För det finns en folklig ilska och den ilskan tar sig inte uttryck i omröstningar på partimöten om vilka som ska stå på kommunfullmäktigelistan.
Den ilskan manifesteras i allt högre utsträckning på andra arenor. Linje 17 för mångfald, mot fascism och rasism drog stora folkskaror till Kärrtorp. Människor slår sig ner i gruvområden och hotade naturområden. Man bildar aktionsgrupper för att slåss för sin sak.
De politiska partierna kämpar mot ett minskande medlemsantal.
Vi har ett högt valdeltagande och människor är samhällsintresserade. Det är därför viktigt att inte bara skratta åt alla politikerskämt. Till slut vill ingen vara politiker.
För några måste trots allt fixa våra levnadsförhållanden mellan valen så länge vi har ett parlamentariskt system. Då får politiker inte bli en utrotningshotad art. Men de måste växa ihop med sina väljares ilska. Då krävs det att många vill engagera sig, även i de politiska partierna.
Vi måste göra upp med vår politikersyn innan vi tillåter politikerföraktet att breda ut sig så där bara utan vidare.
Alla kan inte sitta på läktaren även om matcherna går bättre där. Det intressanta är vad det är för matcher som ska spelas. Utan tvekan är det den parlamentariska matchen som ska spelas den närmaste tiden. Men ska den bli framgångsrik måste den också ge utrymme för alla de sociala rörelser som finns utanför partierna. Det värsta är när politik blir ett taktiskt spel utan innehåll.