Under den senaste månaden har det varit val av Lucia på Gotland och på många andra håll i landet. Sju utmärkta kandidater har stått att välja bland. Folket fick välja och fram trädde en Lucia som ledare för luciatåget. De övriga sex stöttade upp och hjälpte till så att helheten blev bra och attraktiv.
I Miljöpartiet träder nu kandidater fram. Inte för att bli Lucia eller stjärngosse, men väl att bli kandidater till partiets nya språkrör. Tidigt har kvinnorna tagit för sig och där finns flera kandidater som anmält sitt intresse att vara med och leda partiet.
Favoritkandidaten kom fram
Karlarna har varit något försiktigare, men i dagarna trädde dock favoritkandidaten fram, Gustav Fridolin. Nu får de göra sig synliga som personer och synliggöra sina åsikter i allehanda politiska frågor. Alltså, tydliggöra hur de vill forma samhället, vilket Sverige de vill erbjuda.
Nu återstår Socialdemokraterna. Men där är det riktigt trögt. Ingen vill kandidera officiellt. Ingen vill synas eller ta för sig. Må det vara en tradition i partiet. Men i dagens moderna samhälle, där det mesta visas upp på olika scener, känns Socialdemokraternas tradition lätt unken. Vem vill rösta på ett politiskt parti som inte vågar träda fram och berätta vad man tänker och tycker. Inte vågar berätta sina visioner om ett rättvist och jämställt samhälle. Inte vågar ta för sig i debatt och media.
(S)musslas i det fördolda
Och så smusslas det med ett nytt partiprogram i det fördolda. För tänk om det kommer andra tankar än de egna interna. Skyggt och tryggt gömmer man sig i kulisserna.
Då blir ju scenen en fri yta för alla andra, till exempel för det så kallade nya arbetarpartiet. Dom vet värdet av att synas. Då kommer framgångarna. Samma sak med Miljöpartiet nu.
Låt gå för att det finns en valberedning som jobbar fram till partikongressen i mars. Låt gå för att man inte vågar låta medlemmarna rösta, som i England. Men kandidater borde ändå träda fram i rampljuset för att synas och ta ton. Tänk vilket hallå det skulle bli i tidningarna för detta nya och för friska idéer att kommentera. Det skulle skrivas spaltkilometer. Väljarna skulle mysa och blir aktivt intresserade.
Vem tar första steget?
Diskussionens vågor skulle gå höga i alla möjliga medier, på arbetsplatser, i partiet, vid köksborden och rent av i skolorna. Socialdemokraterna skulle plötsligen börja lysa. Bli attraktivt igen, för det var länge sen.
Partiet skulle tvingas ta ställning till en lång rad uttalanden och framförda idéer från skilda kandidater, kvinnor och män, yngre och äldre. Vilken injektion och vilken vitalitet som skulle lösgöras. Då skulle hela havet storma igen, fast på ett synnerligen positivt sätt.
Vem tar första steget? Håkan Juholt, som verkar orädd. Lena Sommestad, som har friska framtidsidéer. Egentligen spelar det inte så stor roll vem som träder ut först. För när väl dammluckan öppnas sköljs många med.
Upp till kamp emot unkna traditioner och jantementalitet! Låt friska fläktar dra genom partiet.