Partiledarval mot fyra procent?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Naturligtvis står det folkpartiet fritt att byta partiledare hur och när de vill, men i och med att partiet ingår i en samborgerlig ekvation är det heller ingen debatt som låter sig isoleras från omvärlden.
Huruvida detta blir verklighet är förstås ovisst, Leijonborg är omvittnat stark i trängt läge. Men det är i alla händelser en farlig resa man ger sig in på.
För det första sitter partiet i regeringsställning med partiledaren som ett av statsråden. En partiledare utanför Rosenbad är svårare att binda upp i lojalitet mot den gemensamma regeringspolitiken. Det är tvärtom lätt att se framför sig den frestelse denne måste känna att plocka poäng genom att vara kritisk mot de delar av politiken som inte passar partiet.
Alla vet vilka problem det kan innebära för ett mindre parti att profilera sig under det att det sitter bakbundet av en regerings kollektiva beslut. En lösning med en "fristående" partiledare är en elegant men också illojal konstruktion.
Sedan må närhistorien stämma till viss eftertanke. De som framför allt hoppas på ett partiledarskifte tillhör partiets socialliberala falang. När Leijonborg och kretsen kring honom förde partiet till oanade succéhöjder i och med orienteringen mot den klassiska liberalismens betoning på krav och individuellt ansvar knöt socialliberalerna knytnäven i byxfickan. Man köpte läget så länge opinionssiffrorna var höga. Men så fort ledningen stötte på patrull, och det får man lov att säga att den gjorde i och med den så kallade spionskandalen, såg man sin chans till revansch. Incidenten utmålades som symptomatisk för en cynism hos ledningen.
Men oaktat hur rimligt eller orimligt det är att knyta ihop spionskandalen med den ideologiska färdriktningen, vart leder det gamla socialliberala alternativet?
När partiledningen sommaren 2002 påbörjade den politiska omorienteringen var folkpartiet nere och tangerade fyra procent. Och det var ingen tillfällighet utan resultatet av en lång tids fallande trend i opinionen. Det var Leijonborgs uppgörelse med partiets "snällism" som han kallade det, som bröt trenden och återgav folkpartiet statusen av reell politisk kraft.
Ur det perspektivet blir ett eventuellt partiledarval en fråga för hela borgerligheten. För är det så att Leijonborg tvingas bort till förmån för en representant för den gamla socialliberala ordningen, då kan vi se fram emot en utveckling där ett av den borgerliga koalitionsregeringens partier åter trillar ned till fyra procent och kanske därunder. Och då är regeringsmakten som sådan i farozonen.