Med klassisk retorik angriper flera av Gotlands rektorer regionens stöd till de minsta skolorna på ön. Ett stöd som rent finansiellt uppgår till 8,6 miljoner kronor per år och som är en förutsättning för att de små skolorna på landsbygden ska kunna bedriva sin verksamhet. 8,6 miljoner kronor framstår som en mycket blygsam summa i förhållande till hela skolverksamhetens budget på nästan en miljard kronor.
I den debatt som har varit i Gotlands Allehanda har företrädare för Södervärnsskolan framfört att en omfördelning av det regionala stödet skulle kunna innebära att skolpengen för en högstadieelev höjdes med 1 500 kronor per år, vilket i sin tur skulle räcka för att anställa en specialpedagog för de mest behövande.
Rektorerna får medhåll från folkpartiets Johan Malmros som i ett debattinlägg i Gotlandsallehanda den 18 november 2011 menar att vissa skolor på Gotland i dag fallerar med att ge sina elever en fullgod utbildning (läs de mindre skolorna på landsbygden) och att de som då hamnar ytterligare i kläm när ännu fler besparingar måste göras är de elever som kräver specialundervisning.
Lösningen enligt Malmros är att lägga ner skolorna på landsbygden, vilket blir konsekvensen av ett slopande av det regionala stödet, även om Malmros inte säger det rakt ut. Men för Malmros är föräldrars önskan om en kort resväg för sina barn till skolan sekundär i förhållande till en god utbildning för alla barn, vilket tycks vara garanterat när man läser Malmros, så länge bara det regionala stödet tas bort.
Såväl rektorerna som Malmros använder sig av en retorik där man skjuter fram de mest behövande, det vill säga de elever som kräver särskilda pedagogiska insatser, i debatten och får det till att framstå som om att om bara det regionala stödet slopas så kommer dessa elever få det bättre. Som om Oliver Twist skulle få mer i sin grötskål om bara regionen lyssnade.
Om detta vet vi faktiskt ingenting. Förutom att det låter bra. Det finns inga garantier för att det regionala stödet, för det fall det inte skulle utbetalas till de mindre skolorna, skulle omfördelas och komma övriga skolvärlden tillhanda. Eller att pengarna, om så faktiskt skulle ske, skulle komma att användas till specialpedagogik. Men visst låter det bra.
Därtill är man noga med att framhålla att barn- och utbildningsnämnden i sin planering av skolverksamheten på Gotland inte ska ta regionalpolitisk hänsyn. Ett argument som tar sikte på att mota åsikter kring att hela Gotland ska vara levande i grind. Det är inget fel på retoriken, men det är just vad det bara är; retorik.
Om de mindre skolorna på landsbygden tvingas lägga ner kommer de elever som berörs att flyttas till andra skolor, längre bort. Skolor som kanske förutsätter en bussresa på 30-40 minuter. En kort skolväg är inte bara önskvärt från föräldrasynpunkt, det är även önskvärt ur ett utbildningsperspektiv. Hur pigg på att lära är en 8-åring som tvingas åka buss flera mil till skolan fem dagar i veckan, året runt? Malmros uttrycker det som att skolan ska ge alla barn som växer upp på Gotland bästa möjliga start i livet.
Men vad är det bästa för landsbygdens barn då? Om landsbygdsskolorna brister i kunskap hos lärarna så är det väl snarare någonting som får förbättras med utbildning av berörda lärare alternativt andra lärare? Om det är ett skäl att lägga ner en skola att eleverna inte uppnår de uppsatta kunskapskraven så är det nog betydligt fler skolor än endast de mindre på landsbygden som är i farozonen om det tänkandet skulle få fäste.
Det är oundvikligt att arbeta politiskt på Gotland utan att ta viss regionalpolitisk hänsyn. Genom sitt geografiska läge är förutsättningarna för Gotland annorlunda än för en fastlandskommun men det åvilar Gotlands politiker att ta ansvar för hela ön. Förekomsten av en skola kan vara väsentlig för en hel byggds överlevnad och det går inte bara att blunda för det i ekvationen.
Delar av skolvärden kommer med pekpinnar kring hur politikerna i barn- och ungdomsnämnden ska tänka. Tänk si och inte så. Att de gör så är förståeligt då berörda rektorer tänker på sina elever i första hand. Men politikerna i BUN ska tänka på alla elever på Gotland. Även på de som går i de mindre landsbygdsskolorna och det är inte alls säkert att de eleverna skulle vinna på det förslag som vissa rektorer nu presenterar. Frågan är inte så lätt att det bara är att peka, även om man gör det med en pekpinne.