Regeringen vill skärpa straffet för mord på sådant sätt att fler omständigheter än vad som nu gäller bör anses vara av sådan allvarlig karaktär att straffet bör bestämmas till livstids fängelse. Bland sådana omständigheter återfinns att offret och gärningsmannen är närstående, att det hänt i offrets bostad eller inför ögonen på barn till offret eller att brottet medfört svårt lidande för offret eller att det föregåtts av noggrann planering.
Tanken bakom regeringens förslag synes vara att livstidsstraffet skall dömas ut i en majoritet av mordfallen. Varför då, kan tyckas?
I samband med pressträffen för förslaget motiverade justitieminister Beatrice Ask det med att mord var den allvarligaste formen av kränkning och i sådana fall fanns det anledning att skärpa upp samhällets markering däremot.
Medan Ask ser förslaget som en ytterligare markering kallar kriminolog Jerzy Sarnecki förslaget för valfläsk och tror inte på att en eventuell straffskärpning kommer medföra att någon avhåller sig från att begå ett mord.
Jerzy Sarnecki har sannolikt rätt i sitt påstående att skärpt straff troligtvis inte medför att antalet mord sjunker i Sverige. Flera undersökningar visar att den allmänpreventiva effekten av skärpta straff är liten, om ens någon.
Därmed inte sagt att det inte finns en poäng med att skärpa straffet för mord.
För ett antal år sedan uttalade Högsta domstolen i en dom att livstidsstraffet skulle vara reserverat för de allra allvarligaste fallen av mord och normalpåföljden skulle vara fängelse tio år, det vill säga straffminimum för den som döms för mord. Den praxisändring som därmed kom till stånd vände helt på hur man tidigare dömt, då normalpåföljden var just livstids fängelse och fängelse i tio år var om det fanns förmildrande omständigheter.
Hur märkligt det än framstår så är det ju ändå, rent teoretiskt, skillnad på mord och mord. Vissa är helt enkelt allvarligare än andra. För detta måste lagen ha visst utrymme så att den skillnaden även kan åskådliggöras vid dom. Lagändringar som möjliggör en större differentiering vid bestämmandet av ett tidsbestämt straff för mord har visserligen genomförts (straffet kan bestämmas till mer än tio år) men uppenbarligen är regeringen inte nöjd med hur det blivit i praktiken.
Den föreslagna straffskärpning som nu sker beträffande påföljden för mord ligger helt i linje med alliansens och framför allt Moderaternas politik om skärpta straff för allvarliga våldsbrott. Förslaget bör måhända snarare ses som en reaktion på Högsta domstolens stundom väldigt långa fingrar vad gäller praxisbildningen än som valfläsk.
Regeringen har fattat pekpinnen med hela handen. Vad som är tanken politiskt är mycket klart: ett brott blir inte allvarligare än ett mord – samhällets reaktion på en sådan handling måste återspegla den synen. Med en lagstiftning som till stor del skulle vara en återgång till tidigare gällande förhållanden och där lagens allvarligaste straff är vad som stadgas blir det ens mycket tydligt hur samhället ser på saken.
Det finns ingen poäng med långa fängelsestraff bara för sakens skull. Men här handlar det inte om det. Här handlar det om att, vid mycket allvarlig brottslighet, måhända den allvarligaste av dem alla, tydligt markera från samhällets sida. Och det gör regeringen. Mot både den praxis som har utvecklats de senaste åren och aktuella gärningsmän.
Tar man någons liv, under de omständigheter som framgår av regeringens förslag, så får man också vara beredd att sitta inlåst en stor del av sitt eget (livstid är ju inte livstid i Sverige). Regeringens förslag är bra, nu återstår att se vad riksdagen anser; pekpinne eller valfläsk?