LIBERAL KOMMENTAR
Vladimir Putin har med invasionen av Krimhalvön lyckats med det som många trodde var omöjligt: att göra försvarsvänner av Moderaterna igen.
Därför var det extra intressant att föreningen Folk och Försvars sedan länge planerade seminarium “Utmaningar för svensk försvars- och säkerhetspolitik” i förra veckan hölls i samarbete med Socialdemokraterna.
Partiets försvarspolitiske talesperson, Peter Hultqvist, var dock uppfriskande tråkig med sitt uteblivna svar i anslagsfrågan. Likt sin partiledare Stefan Löfven svarade Hultqvist att den parlamentariska försvarsberedningens rapport om försvarets framtida inriktning är förutsättningen för att veta vilka behov som finns. Först då kan en prislapp dryftas. Det är en rimlig utgångspunkt. För inte är det väl så att försvarsberedningens slutrapport är avhängigt vilka ekonomiska ramar en hotbild ska få kosta?
Sett i det ljuset är Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 högintressant läsning. Där framkommer det att det enskilt största försvarspolitiska hotet mot Sverige inte nödvändigtvis är Ryssland, utan den ekonomiska anslagsnivån. Det konstateras lakoniskt att likt hönan och ägget är det svårt att avgöra om "ekonomi styrt försvarspolitisk inriktning eller tvärtom".
Försvaret behöver inte ens beläggas med sparbeting för att gå back. Det räcker med en endast bibehållen anslagsnivå för att leda till en kontinuerligt numerär minskning. Strukturella kostnadsökningar gör att den årliga ökningen ligger på omkring 3-4 procent och medför en organisatorisk halveringstid på 15-20 år. Och om anslagen dessutom minskar så ökar takten på den minskade förmågan.
Försvarsmakten får alltså utföra betydligt färre uppgifter för samma veckopeng eftersom varje ny generation av förband har ökade försvarsmaterielkostnader.
En höjning är inte en höjning om den endast räknas i kronor och inte ser till penningvärdet över tid och till hur stor andel av Sveriges BNP försvarsanslaget upptar.
Sedan år 2000 har försvarsanslaget minskat med cirka 20 procent, om man tar hänsyn till prisutvecklingen i samhället. Och även om årsrapporten skrevs innan Krimkrisen, finns det fog för att följande konstaterande alltjämt gäller: "Den närmast matematiskt lagbundna numerära krympning med några procent per år som är förenad med en konstant försvarsekonomi kommer att fortsätta."
I år skulle den nya Insatsorganisationen, IO14, vara införd. Brasklappen att detta bara kunde ske "i den takt som ekonomin medger" visar dock tydligt att man redan i 2009 års inriktningsbeslut sett vartåt det barkade. Peter Hultqvist och Socialdemokraterna gör rätt i att be om en bred försvarspolitisk uppgörelse. En som dessutom inte bakbinder förväntningar genom att ge med ena handen och ta med den andra.