LIBERAL KOMMENTAR
Det finns två myter om den statliga inkomstpensionen. För det första är individens pension inte uppskjuten lön, utan ett kontrakt mellan generationerna. För det andra är värdet i AP-fonderna inte konstant, utan påverkas av ekonomins utveckling. Ju mer vi jobbar, desto bättre pensioner. Pensionssystemets grundförutsättning är fortsatt tillväxt. När socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) på onsdagen presenterade kommande förändringar i den blocköverskridande pensionsuppgörelsen, poängterade han vikten av politisk långsiktighet och ett förlängt arbetsliv.
I klartext föreslår pensionsgruppen att den högsta pensionsåldern höjs från 67 till 69 år, att placeringsreglerna förenklas och att tre oberoende myndigheter ska förvalta pensionerna. Obekräftade uppgifter – ”ni kommer att få se”, för att citera Kristersson – säger att AP-fonderna 1-4 blir tre och att Sjätte AP-fonden försvinner.
När regeringens utredning ”AP-fonderna i pensionssystemet – effektivare förvaltning av pensionsreserven” presenterades 2012, menade utredaren att en enda superfond skulle ha bäst förutsättningar att öka avkastningen. Att välja en mellanväg är klokare. AP-fonderna förvaltar mer än 800 miljarder kronor, och att lägga alla pengar i samma påse förhindrar konkurrens mellan fonderna.
Den kommande strukturförändringen bör dock ses som en markering mot konstaterade brister i AP-fondernas verksamhet. Chefer med exklusiva tjänstebilar, och anställda som dricker goda viner för skattemedel, rimmar illa med uppdraget att förvalta den statliga inkomstpensionen. Sedan Sjätte AP-fonden fick sitt uppdrag 1996 har värdet ökat från 10,4 till 22,1 miljarder.
De senaste åren har dock präglats av riskfyllda investeringar i bland annat vindkraft. Sådana spekulationer måste pensionerna skyddas ifrån.