Per Albins mål var att hålla Sverige utanför kriget
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I slutet av boken tackar författaren dem som hjälpt honom. Först och särskilt tackar han Eva Georgsson på folkbiblioteket i Klintehamn.
Han har kunnat sitta ute på landet på Gotland och skriva en bok som krävt omfattande forskningsarbete. Med hjälp av ett välskött folkbibliotek.
Jag var barn under kriget. Långt senare har jag försökt förstå det som jag hörde vuxna prata om då men som jag inte förstod. Den här boken fördjupar min förståelse av vad som verkligen hände, och vad som kunde ha hänt.
Tyska soldater och judar
Clary Winbergs och Thomas Harlevis film om Krigssjukhuset i Lärbro passar in i det här sammanhanget. Det är en mycket välgjord film.
Två sjuksköterskor, en telefonist och en sjukvårdare som var med på den tiden berättar om hur det var.
Ett mycket stort krigssjukhus, som kom att fungera vid krigsslutet 1945 för tyska soldater som flydde från östfronten och överlevande judar från koncentrationslägren. Nu vilar de tillsammans på Lärbro kyrkogård.
Sjuksköterskorna berättade om begravningarna, och vi såg på bild den stora hedersvakten när soldater begravdes. "Men när judarna begravdes, fanns ingenting där", sa de. "Vi fick inte komma dit".
Då lade dödgrävarens dotter en blomma på de judiska kistorna. Alla vet hur man skall hedra en död soldat, men det finns inga ceremonier för dem som pinats ihjäl av en ideologi.
Vi har i Sverige en bild av vårt förhållande till andra världskriget. Genom klok politik höll vi oss utanför kriget och kunde vara en tillflyktsort för flyktingar från Norge och Danmark. Folke Bernadotte och de vita bussarna räddade judar.
Thorsell tecknar en annan bild. När försvarsministern Per Edvin Sköld höll tal 1941 beskrev han vår "neutralitet" så här: "En uppgörelse utan någons underkastelse ligger därför i vårt intresse "
Teg om judeförföljelsen
Hur var det möjligt att inte ta ställning i den konflikten? Efter Kristallnatten 1938 skildrades judeförföljelsen i Tyskland i alla svenska tidningar.
Redan 1942 fick ärkebiskop Erling Eidem en utförlig information om dödslägren av den tyske biskopen Otto Dibelius, som hoppades att en framstående svensk skulle slå larm i världen. Men Eidem teg.
Före 1940 var det ännu möjligt för judar att utvandra från Tyskland. Men nästan inget land tog emot dem. I Sverige hölls stora demonstrationer mot att ta emot judiska flyktingar. Så småningom togs 500 judiska barn emot. Deras föräldrar gick under i lägren.
Thorsells bok handlar till stor del om det svenska kungahusets roll. Hitler själv vände sig alltid till kungen Gustav V, aldrig till statsministern Per Albin Hansson.
Kungen hoppades länge att Tyskland skulle vinna kriget. Han låg bakom mycket av det svenska stödet till Hitlers krig.
Den svenska järnmalmen
Transittrafiken på svenska järnvägar till Nordnorge pågick under flera år, med soldater och vapen. Det gällde att säkra malmbanan från Kiruna till Narvik. Sverige exporterade järnmalm till Tyskland ännu 1944, när kriget var förlorat. 2 000 svenska armétält skickades till östfronten.
Svensk militär ville gärna gå i krig med Finland och Tyskland mot Sovjetunionen. Det är begripligt. Man visste hur Stalin under 30-talet systematiskt mördade hela ledarskiktet i landet. Hatet mot kommunismen var starkt. Varför var hatet inte alls lika starkt mot nazismen?
Per Albins främsta mål var att hålla Sverige utanför kriget. Är det övermaga av oss nu att kritisera den hållningen?
Andra, i början England ensamt, fick bära bördan att besegra Hitler. Thorsells bok väcker allvarliga frågor om makten över historien.