I skrivande stund sitter jag på båten, på väg mot Oskarshamn och Kalmar. Utanför är molnen tunga och vågorna sätter båten i gungning. Jag tittar ut och Gotland blir bara mindre och mindre. Sommarlovet är slut och det är dags för mig att lämna livet som säljare på Gotland för livet som student i Kalmar.
De senaste dagarna har jag sett mina vänner lämna ön i takt med fåglarna i skyn. Jag har känt hur ångest blandat sig med förväntan, ångest över att lämna min trygga ö och förväntan över återseendet med alla vänner i Kalmar.
Känslan är bekant, det är samma känsla jag kände när jag lämnade Kalmar i våras för tre månaders sommarlov på ön... Vetskapen om att jag kanske inte kommer att vara på Gotland förrän i november gör mig ledsen. Men det är ingen annan än jag som bestämt att jag ska bo på en plats långt hemifrån. Eller hur långt bort är det egentligen?
Jag försöker se på min situation ur annat perspektiv. Jag ser på nyheterna hur människor, ofrivilligt till skillnad från mig, lämnar sina hem till följd av det inbördeskrig som pågår i landet.
Jag tänker på Syrien. Genast känner jag mig dum. Jag tänker på min brors fru som har nära familj i fyra länder. Och jag tänker på min gudfar som bor i ett land långt från sina barn.
Plötsligt känns inte Gotland så långt bort längre... Nästan oförskämt nära.
Innan jag fick körkort kände jag mig förlamad. Hur tusan skulle jag ta mig hem från skolan, om jag inte ville vänta en timme? Och skulle det verkligen vara möjligt att träffa kompisen på lördagen när bussen går så dumt?
Men problemen slutade inte med körkortet. Näst på listan stod krogen och då var inte körkortet till någon större nytta. Jaha, hur tar jag mig hem till Bro nu då? Livet är inte lätt för en artonåring på landet, det ska gudarna veta...
Eller är det verkligen så illa? Samtidigt som jag inte kan komma hem från krogen, finns det människor som inte kan ta sig hem av andra anledningar.
Människor som inte lyckas få visum till sitt hemland för att besöka familjen. Eller personer som, än värre, kommer att straffas om de återvänder.
Då känns mitt problem obetydligt i jämförelse. Vi vet inte hur bortskämda vi är. Bortskämda med närhet både geografiskt och socialt. Det är inte synd om mig. Jag är tvärtom lyckligt lottad.
När jag tillsammans med familjen besökte Slite marknad förra helgen mötte vi en ung man som samlade in pengar för utsatta barn i Burundi.
Vi började prata med honom och han berättade att han kommit hit som flykting. Min mamma påpekade hur jobbigt det måste vara att lämna familjen och livet bakom sig, som svar ryckte han på axlarna sa att "jag har det bra".
Jag blev oerhört imponerad av honom. Han stod i bjärt kontrast gentemot mig och många andra. För istället för att gnälla och sörja det han saknade, var han tacksam för det han hade. Den egenskapen är få förunnad.
Nu ropar de upp i högtalarna att båten är i land om tio minuter. De här tre timmarna har gått oerhört snabbt. Det är nog för att jag har så nära hem.