Perssons sista och Ohly 50 år
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns en skiljelinje i svensk politik. Men den är inte så dramatisk som socialdemokraterna och vänsterpartiet vill utmåla den. En sanning som kanske inte är välkommen att höra vare sig på den borgerliga kanten eller bland vänsterpartierna.
Om man jämför med många andra länder och ser de stora skillnader som finns mellan de politiska grupperingarna torde de svenska motsättningarna vara svårbegripliga för många. Men det finns skillnader och dessa är avgörande för hur Sverige ska utvecklas i framtiden.
Från den borgerliga sidan fick vi från samtliga partiledare höra nödvändigheten av att få Sverige i arbete, få bort det stora utanförskapet och få till stånd en realistisk syn på vad som är arbete.
Det är, som det påpekades vid ett flertal tillfällen under debatten, märkligt hur man från socialdemokraterna och vänsterpartiet har vänt sig bort från arbetet som något nödvändigt och hedervärt. Arbete, att ha ett arbete, är bra mycket mer än att förtjäna en inkomst som man ska leva på. Det har också med självkänsla, gemenskap och delaktighet att göra. För att inte glömma bort det samhälleliga behovet av ett folk i arbete. Såväl det utförda arbetet som skatteinkomsterna är till gagn och nödvändigt för det allmännas bästa.
Göran Persson som nu på allvar inlett sista akten som ledare för socialdemokraterna var mellan varven nästan lysande i sin retorik och debattglädje. Något som också fick Fredrik Reinfeldt att visa att han väl kan tampas med sin företrädare på statsministertaburetten.
Tyvärr har det blivit allt vanligare bland socialdemokratiska politiker och opinionsbildare att upprepa felaktigheter och medvetna misstolkningar och hävda att de är sanning. Göran Persson upprepade utan att skämmas hela det artilleri av argument som socialdemokraterna använt - och använder - för att skrämma människorna med vad den borgerliga regeringen vill och vad man ämnar genomdriva.
Tyvärr utmynnar detta oftast i en beskrivning av borgerlig politik som ond och illvillig och borgerliga politiker som likaså varande onda och illvilliga. Under en kortare tid går det givetvis att skrämma med detta. Men när det borgerliga politiken börjar få genomslag - de flesta besluten började gälla från årsskiftet - ser medborgarna att det som vänstern skrämt med inte överensstämmer med verkligheten. Tiden talar för den borgerliga regeringen och sätter därmed vänsterns trovärdighet på spel.
Nu räckte det inte med att det var Göran Perssons sista föreställning som varande socialdemokratisk partiledare och de små ord av hyllning som smög sig in i partiledarnas debattrundor. Nej, dessutom passade vänsterpartiet f.d. kommunisternas partiledare Lars Ohly på att fylla 50 år vilket också skulle uppmärksammas.
Om Göran Persson var förutsägbar i sin argumentering mot regeringen så var det inte bättre med kommunistledaren som vill fortsätta vara kommunist utan att kalla sig det. Lars Ohly byggde sin kritik mot regeringen och dess politik på att plocka fram det som inte fungerar i det svenska samhället och förstora det. När Lars Ohly som mest faller in i rollen som missnöjd kommunist så slår det mig hur viktigt det är för honom och hans meningsfränder att det finns brister i välfärdssamhället. Utan brister och tillkortakommanden skulle vänsterpartiet f.d. kommunisterna inte ha mycket att hänga upp sin politik på.
En positiv överraskning i partiledardebatten var att miljöpartiets Maria Wetterstrand förklarade att där fanns en hel del i regeringens arbetsmarknadspolitik som hon tyckte var bra. Ett sådant erkännande skulle aldrig komma från socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Nu ska tilläggas att där fanns en hel del som hon inte tyckte om - men ändå.
En partiledardebatt som denna visar på skillnaderna som finns i svensk politik. Men också att det finns mycket som vi faktiskt är överens om. Den fråga som vi borde vara överens om men där socialdemokraterna har kapitulerat är synen på arbete. Med den politik socialdemokraterna har fört har man nått vägs ände. Det går inte att komma längre. Med de metoder och den syn man har på höga skatter, avgifter och kollektiva lösningar går det inte att få den fria marknaden att skapa fler arbetstillfällen. Därför har man med konstgjord andning försökt rätta till förhållandena genom att vidta "åtgärder", hitta på sysselsättningar och ge bidrag. Men det är arbeten som behövs, riktiga arbeten. Hade socialdemokraterna kunna erkänna detta och vi gemensamt strävat mot detta mål hade det varit enklare att nå.
Att hoppas på socialdemokraternas tillträdande ordförande Mona Sahlin skulle leda in partiet på en ny linje är väl knappast troligt. Men Mona Sahlin har överraskat förr - och hon kanske gör det igen.