LIBERAL KOMMENTAR
Andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna har ökat med futtiga tvÄ procentenheter till 25,7 procent, jÀmfört med föregÄende Är, rapporterade Dagens Industri pÄ mÄndagen. Det fortsÀtter med andra ord att vara lÄngt kvar till de 40 procent som finansminister Anders Borg (M) ser som en rimlig nivÄ om inte lagstiftning ska bli aktuellt.
Man kan naturligtvis invÀnda att det finns betydligt större jÀmstÀlldhetsproblem i nÀringslivet Àn hur börsbolagens styrelser ser ut. Att manliga ekonomer och jurister i akademikerfacket Jusek tjÀnar 13,4 procent mer Àn sina kvinnliga kollegor Àr bara ett exempel.
Samtidigt gÄr det inte att bortse frÄn det symboliska vÀrdet i bolagsstyrelsernas sammansÀttning. I politiken har de flesta sedan lÀnge insett att det skulle vara omöjligt att fÄ folkets förtroende, om partier och valda församlingar sÄ gott som uteslutande bestod av mÀn.
PÄ samma sÀtt Àr det med börsbolagens styrelser. Det duger inte att, som industrimannen Sverker Martin-Löf, hÀnvisa till att börsen inte Àr en demokrati och skylla kvinnounderskottet pÄ att man behöver styrelser som kan skapa avkastning.
NÀringslivet existerar inte i ett samhÀlleligt vakuum. Företag kan inte lÀngre ignorera arbetsvillkoren hos sina underleverantörer i Kina och Bangladesh och allt fler ifrÄgasÀtter storföretagens vana att stÀlla lÄngtgÄende politiska krav, samtidigt som de Àgnar sig Ät avancerad skatteplanering. Vilka som i styrelserna företrÀder den yttersta ekonomiska makten ger pÄ motsvarande sÀtt en bild av vilka vÀrderingar nÀringslivet stÄr för.
SÄ lÀnge aktieÀgare och styrelser blundar inför detta, kommer mÄnga företag att kÀnnas hopplöst i otakt med övriga samhÀllet, och kraven pÄ kvoteringslagar kommer att bli allt mer högljudda. Att svenska företagsledare inte förmÄr att se detta Àr inget annat Àn pinsamt.