LIBERAL KOMMENTAR
Andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna har ökat med futtiga två procentenheter till 25,7 procent, jämfört med föregående år, rapporterade Dagens Industri på måndagen. Det fortsätter med andra ord att vara långt kvar till de 40 procent som finansminister Anders Borg (M) ser som en rimlig nivå om inte lagstiftning ska bli aktuellt.
Man kan naturligtvis invända att det finns betydligt större jämställdhetsproblem i näringslivet än hur börsbolagens styrelser ser ut. Att manliga ekonomer och jurister i akademikerfacket Jusek tjänar 13,4 procent mer än sina kvinnliga kollegor är bara ett exempel.
Samtidigt går det inte att bortse från det symboliska värdet i bolagsstyrelsernas sammansättning. I politiken har de flesta sedan länge insett att det skulle vara omöjligt att få folkets förtroende, om partier och valda församlingar så gott som uteslutande bestod av män.
På samma sätt är det med börsbolagens styrelser. Det duger inte att, som industrimannen Sverker Martin-Löf, hänvisa till att börsen inte är en demokrati och skylla kvinnounderskottet på att man behöver styrelser som kan skapa avkastning.
Näringslivet existerar inte i ett samhälleligt vakuum. Företag kan inte längre ignorera arbetsvillkoren hos sina underleverantörer i Kina och Bangladesh och allt fler ifrågasätter storföretagens vana att ställa långtgående politiska krav, samtidigt som de ägnar sig åt avancerad skatteplanering. Vilka som i styrelserna företräder den yttersta ekonomiska makten ger på motsvarande sätt en bild av vilka värderingar näringslivet står för.
Så länge aktieägare och styrelser blundar inför detta, kommer många företag att kännas hopplöst i otakt med övriga samhället, och kraven på kvoteringslagar kommer att bli allt mer högljudda. Att svenska företagsledare inte förmår att se detta är inget annat än pinsamt.