Ett av årets modeord är sekundärskam. Med sekundärskam menas känslan av pinsamhet som träffar empatiska människor då de ser någon annan göra bort sig.
Håkan Juholts och Tommy Waidelich första skuggbudget ger sekundärskam. Budgeten syns vara helt separat från den socialdemokratiska retoriken. Juholt tycks föreslå budget för ett helt annat land än det han beskriver i sina tal.
När Håkan Juholt står i talarstolen darrar han stundom av ilska. Han beskriver ett Sverige som är ridet av massarbetslöshet, och känt för sin barnfattigdom. Det är som om han på fullaste allvar trodde att Sverige blivit ett fattigt land.
För att stoppa "barnfattigdomen" utlovade Juholt femton miljarder kronor. Men när han väl skulle lägga budget blev det till 300 miljoner. En ganska futtig summa i nationalekonomiska sammanhang, som inte motsvarar S-ledarens tidigare upprördhet.
När Håkan Juholt talar inför kultureliten är han känslosam till det revolutionära, och talar om kulturens grundläggande men hotade betydelse för samhället.
Men i den konkreta budgeten får kulturen bara några procent mer tilldelning än vad den får med den nuvarande regeringen. Dessutom är pengarna låsta till att finansiera gratis inträde på museum, och en barnfilmssatsning. Så mycket för Juholts kulturkampanj.
Socialdemokraternas partiledare har vidare varit arg när han beskrivit vad alliansregeringen gör med Sverige.
Ändå kan man se en tendens till högervridning i hans skuggbudget. Till exempel accepterar man rut-avdraget. Motståndet mot ett sådant "pigavdrag" var tidigare ett viktigt principiellt ställningstagande. Även i retoriken märks högervinden. I debattartikeln som Juholt och Waidelich hade i Dagens Nyheter den 5 oktober kritiserade de regeringen för att ha dålig kontakt med näringslivet. Snacka om uppochnedvända världen!
Tanken var väl att Håkan Juholt skulle förändra sitt partis politik och sedan sätta en väg framåt som var partiets egen, och inte bara en efterapning av Moderaterna? Annars hade han väl inte behövt göra sig av med alla erfarna politiker som förknippades med Mona Sahlin?
Någon socialdemokratisk pånyttfödelse verkar inte ha skett. Och det finns nog starka skäl varför. Man har inte lyckats hitta ett övertygande svar om vad ett arbetarparti ska syssla med i det moderna samhället. Vem ska man företräda och vem är fienden? Det går inte att föra en retorik som om man levde i ett land med fattigdom och förtryck, för att sedan lägga en budget med bara minimala förändringar. Det blir bara pinsamt.