Sverige har på 20 år gått från att vara ett av världens mest reglerade, till att bli ett av världens mest liberala system. I Sverige är det tillåtet för privata bolag att låta skattepengar gå till vinster för ägarna, något som inte ens marknadsliberala USA eller Storbritannien tillåter. Ryktet om att Sverige skulle vara ett vänstervridet land i välfärdsfrågorna stämmer inte alls på den här punkten. Att det inte finns någon begränsning för vinstuttagen i välfärden är i princip unikt, och ganska extremt, det bör vi vara medvetna om.
Det är också så att det är ideologiskt motiverat att vi har det så här. Det talades mycket om mångfald när systemet infördes. Små lokala företag, föreningar och kooperativ skulle öka inflytande och valfrihet. Men så har det inte blivit. Stora koncerner har tagit det mesta av marknaden, och deras dominans ökar.
Från offentligt monopol, och de problem som fanns med det, till privata oligopol som på flera punkter står utanför demokratisk kontroll. Det finns inget optimalt system, men både Bengt Westerberg (FP) och Beatrice Ask (M) som var två av dem som var drivande i förändringarna har uttryckt att 90-talets experiment med välfärden inte riktigt har fungerat som de tänkte. Att borgerliga politiker idag ändå kräver systemets fullständiga bevarande är inte bara ideologiskt, det är dumt också.
För att göra vinst så kan företag antingen öka intäkterna, genom att sälja mer/dyrare, eller spara på kostnader, genom att effektivisera och försämra kvalitén. Det är helt normalt, och så måste det vara på en fungerande marknad. Men välfärden är i dagens system inte en fungerande marknad, eftersom dessa val inte finns.
I välfärden, som till exempel i driften av Pjäsen, är det efter upphandling förutbestämt hur mycket man får. Om man redan har en fast summa och garanterade kunder, så kan man alltså inte öka intäkterna genom att vara bättre. Det man kan göra för att verksamheten ska gå med vinst är att sänka kostnaderna. Och hur detta sker, eller vilka konsekvenser det får, är svåra att hålla demokratisk kontroll över på längre sikt.
En mycket enkel lösning på detta är att begränsa vinstuttagen på drift och vid ägarbyten, men vårt nationella system tillåter inte det. Och de regleringar som skulle vara nödvändiga för att få marknaden att fungera bättre får Region Gotland inte införa. Men man har tack och lov all rätt att välja att driva sina egna vård- och omsorgsverksamheter, vilket man nu gjort med äldreboendet Pjäsen.
Den marknadsliberala ideologi som säger att medborgarna ska bli kunder, att hälsa och utbildning en vara bland andra och att allt mer ska mätas i pengar, är tuff att stå emot. Men regionens ledning, med Hanna Westerén i spetsen, står upp för sina värderingar och en långsiktigt hållbar lösning. Det är modigt.