Polisen och narkotikan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den leder till att polisen gör det lättare före det svårare för att bättra på gripandestatistiken. De plockar in kända narkomaner på visitering och provtagning istället för att satsa kvalitativt och sätta dit langarna och hälarna.
Polisen är pressade från rikspolischefen och sina lokala chefer att visa bästa möjliga statistik och då slösas krafterna bort på enklare åtgärder som ger bra statistik, istället för tålmodigt kvalitativt arbete som sätter fast langarna och hälare. Denna kritik från forskningsgruppen kan inte avfärdas som struntprat. Den bygger på intervjuer i en lång rad polisdistrikt landet runt.
Många poliser har många goda idéer och vill jobba hårt med narkotikabrottsligheten, men fastnar i det som händer dagligen och jakten på bra statistik. I en kommentar från rikspolisstyrelsen understryks, att jakten på bra statistik inte ska tolkas bokstavligt. Det är alltså upp till de lokala cheferna att satsa kvalitativt på jakten på narkotikabrottsligheten. På Gotland visar polisen upp strålande statistik. Innebär det att den djuplodande bekämpningen av narkotikabrottsligheten med satsning på underrättelsearbete lagts på is för enklare gripanden? Innebär det att man inte sätter dit langarna och hälarna för att det är enklare att veta var de finns, så de kan plockas in då och då för att ge bra statistik.
Eftersom jag vet en del om hur vettigt polisen på Gotland jobbat med förra årets problematik i Slite, så tror jag inte öns polis är så enkelspårigt inriktad på att bara visa upp bra statistik. Men det vore intressant att höra länspolischefens kommentar till kritiken från narkotikasamordnaren. Hur kan polisen på Gotland få möjlighet att slå hårdare mot narkotikabrottsligheten, som står för merparten av brottsligheten på Gotland?