Konsekvenserna av att ungdomskullarna blir mindre framöver börjar nu märkas på allvar. Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden har ingen lätt uppgift i att anpassa sig till en verklighet med 40 procent färre elever.
Det blir oundgängligen nedskärningar. Med den uppsjö av gymnasieriktningar som nu finns kommer hela program att få tas bort för att inte få orimligt små och därmed dyra klasser. Protester kan vi räkna med vilka beslut politikerna än kommer fram till.
Politik är att vilja. Men också att välja. Och att våga. Först den 18 december blir det beslut om idrottsgymnasiets framtid på Gotland. Det är givetvis alldeles för sent för en bra förberedelse av nästa läsår när ansökningarna redan är inne.
Anledningen till fördröjningen är att gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden, som inte anser sig ha råd med idrottsutbildningen, skickat frågan vidare till regionstyrelsen.
Idrottsrörelsen har vältaligt propagerat för att utbildningen ska behållas på ön. De har givetvis rätt i stor utsträckning.
Det är ur flera synvinklar mycket positivt om vi kan ha kvar idrottsgymnasiet på ön. Om det sker på bekostnad av kvalitén för övriga gymnasieelever är det inte det bästa valet.
Själv har jag aldrig varit någon stor vän av uppsplittringen på många olika gymnasieprogram. De femton-sextonåringar som väljer inriktning har ofta långt kvar till ett någorlunda väl informerat yrkesval.
För idrottsgymnasiets del handlar det snarare om en möjlighet att utöva sin sport på ett någorlunda praktiskt sätt. Där vet nog de flesta mycket väl vilken inriktning de ska välja. För en och annan leder det rentav till en yrkeskarriär, för många inte.
Alltför specialiserade program kan förleda ungdomarna att tro att de får en yrkesutbildning inom gymnasieskolan vilket det sällan handlar om. Estetprogrammet ger till exempel inga fullfjädrade dansare eller filmare utan måste byggas på med många år.
Kanske har den stora diversifieringen krånglat till mer än underlättat yrkesvalet. Några huvudsakliga inriktningar kan tjäna ungdomarna bäst.
Och givetvis ska alla program leda till högskolekompetens.
Oavsett hur det går med idrottsgymnasiet har Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden inget lätt och tacksamt jobb. Men att skicka räkningen till regionstyrelsen är ingen bra lösning, troligen ingen lösning alls.
Det får inte bli så att nämnderna exporterar sina knepiga prioriteringar till regionstyrelsen. Då behöver vi inga facknämnder.