Sedan 1960 har fler kvinnor än män röstat i Sverige. Det berodde till att börja med på att kvinnorna är fler men under de kommande årtiondena ökade kvinnornas röstande så att de i riksdagsvalet 1988 var fler även som andel av alla röstberättigade. Det är bara i gruppen 75 år och äldre som män går flitigare till valurnan än kvinnorna.
Kvinnor är fortsatt underrepresenterade bland de förtroendevalda. Totalt sett var andelen kvinnor bland de kommunalt förtroendevalda efter förra valet 43 procent. Det var en ökning från 2007 med en procentenhet. Ser vi till fördelningen av förtroendeuppdragen kan vi konstatera en ännu tydligare skillnad. Ju högre upp i hierarkin desto skevare könsfördelning. Bara 33 procent av ordförandeposterna i kommunerna innehas av kvinnor. Bland kommunstyrelsernas ordförande är andelen kvinnor 29 procent, det är en ökning med två procentenheter sedan förra mandatperioden.
Här på Gotland har fullmäktige kvinnlig majoritet med 36 kvinnor och 35 män. Den borgerliga oppositionen har totalt 18 män och 16 kvinnor medan majoriteten har 20 kvinnor och 17 män. Det får betraktas som godkänt överlag. Inför höstens val har alla partier utom Moderaterna och Sverigedemokraterna anammat principen om varannan damernas i början på listorna ungefär så långt ner som de har mandat i dag.
Men går vi ner på nämndnivå förstärks bilden av att de borgerliga partierna har svårare att attrahera eller utnämna kvinnor. Majoriteten har lite fler män än kvinnor på de ordinarie posterna (31 mot 24) medan de borgerliga partierna inte ens når upp till hälften så många kvinnor som män.
Jag kan tänka mig två förklaringar till att färre kvinnor representerar de borgerliga partierna. Antingen tycker kvinnorna inte att allianspolitiken gynnar dem så att det helt enkelt finns färre kvinnor som vill ställa upp. Eller också konkurreras de ut av männen.
SVT har i veckan gjort en genomgång av kvinnoinslaget i landets kommunstyrelser. Det är inte särskilt upplyftande. I en kommun, skånska Perstorp, har ingen kvinna släppts in i kommunstyrelsen. Självklart använder ingen det uttrycket, i stället pekar den manliga ordföranden på att kvinnorna inte vill.
Ja, tänk så tråkigt att kvinnor inte vill vara med och bestämma. Att de inte har några synpunkter på busslinjer, barnomsorg, idrottsanläggningar, skolmat, trafiksäkerhet och var det ska byggas bostäder. Men vänta nu, det brukar kvinnor visst ha åsikter om. Till och med i Perstorp skulle jag tro. Så det är nog något annat som fattas: Ett tydligt och förankrat beslut och en strategi som leder dit. Kalla det gärna kvotering.
Socialdemokraternas har i mer än tjugo år haft som princip att alla listor till alla uppdrag på alla nivåer ska vara varvade. Det har gett effekt. Med reservation för personkryss och oväntade valutfall tyder allt på att Socialdemokraterna efter valet kommer att ha 40 procent kvinnor på kommunal- och oppositionsrådsplatserna. Det finns svarta, eller ska vi kalla dem vita, fläckar även på den S-märkta kartan men faktum är att Socialdemokraterna har lyckats bäst att få en jämn könsfördelning i politiskt beslutande organ. Det handlar om att kunna – och vilja.