Om man googlar på Stefan Löfven och ”gå sönder” får man massor av träffar. Löfven har skrivit att ”något i Sverige håller på att gå sönder” i debattartiklar, han har sagt det i intervjuer och i tv-debatter. Men han var inte först. När Håkan Juholt valdes till S-ledare sade han att ”något är på väg att gå sönder i Sverige”.
Bilden Löfven och Juholt vill sprida är att Alliansregeringen förstör den svenska välfärden. Men folkpartisten Jasenko Selimovic gör en annan, ganska elak, tolkning. Han jämför S-propagandan om att något håller på att gå sönder med trettiotalets protektionism, och varnar för att den leder till rasism (Expressen 10/11).
En annan tolkning är att det som håller på att gå sönder är socialdemokratin så som vi känner den. Socialdemokraterna är inte längre det statsbärande partiet som får mellan 40 och 50 procent i riksdagsvalen. Det gamla arbetarpartiet lyckas inte längre samla arbetarklass och medelklass kring en folkhemsvision där den generella välfärden får breda grupper att se S som det självklara valet.
Och orsaken är inte bara att Moderaterna numera omfamnar den generella välfärden. Socialdemokraterna lämnade sitt breda och generella tilltal när M fortfarande var de gamla Moderaterna. I stället satsade S på identitetspolitik; att lyfta och göra sig till tolk för olika underordnade grupper. Om S tidigare varit det breda partiet för arbetarklass och medelklass satsade man nu på att bli det feministiska partiet för kvinnor, regnbågspartiet för homo-, bi- och transsexuella, antirasistpartiet för invandrare och så vidare.
Socialdemokraternas tydligaste identitetspolitiker är Mona Sahlin. När hon 2004 ersatte regeringens utredare av diskrimineringsfrågor med Masoud Kamali och ändrade instruktionerna så att utredningen skulle utgå från att strukturell diskriminering förekommer var det ett identitetspolitiskt ställningstagande. Inte oväntat föreslog Kamalis utredning att invandrare ska få förtur till offentliga arbeten och kvoteras in på högskolorna.
Kvotering och positiv särbehandling är typiska identitetspolitiska verktyg, eftersom identitetspolitiken definierar rättvisa som lika utfall, inte som lika rättigheter.
Därför borde S historiskt dåliga valresultat 2010, när Sahlin var partiledare, inte förvåna. Att peka ut vissa grupper, som kvinnor, hbt-personer och invandrare, och lova dem särbehandling, lockar helt enkelt inte lika många väljare som löften om generell välfärd till alla.
Detta inser många inom S, och partiet har under Juholt och Löfven tonat ned identitetspolitiken. Men helt vågar man inte backa, eftersom man då riskerar att tappa väljargrupper utan garantier om att vinna tillbaka ”gamla” väljare. Kanske förklarar detta det misslyckade försöket att plocka in Islamiska förbundets ordförande i partistyrelsen, och att valsedlarna 2014 ska kvoteras utifrån både kön, ålder och etnisk bakgrund (DN 12/11). Kanske känner Löfven att något håller på att gå sönder för att hans parti har gått från att vara stort och brett till ett parti för särintressen.