Känner ni igen er? Anders Borg har presenterat sin, förhoppningsvis sista, moderata statsbudget. Politiken fullföljs, nu kommer det femte jobbskatteavdraget.
Det välkomnas säkert av de som tror att det kommer att leda till fler i arbete. Det välkomnas säkert också av den del av Sveriges manliga befolkning som dessutom kan njuta av att brytpunkten för statlig skatt höjs. Det är nämligen så att Sverige, med den här budgeten, tar ytterligare ett steg bort från att vara världens mest jämlika land. Det beror helt enkelt på att de största skattesänkningarna går till de som tjänar mest och det är fortfarande män.
IF Metalls ordförande Anders Ferbe kommenterar budgeten med att han saknar en verklig jobbpolitik och politisk vilja för rättvisa och solidaritet. Ersättningen till arbetslösa har inte höjts på elva år.
Jag tycker inte alls att det är förvånande att någon satsning på arbetslöshetsersättningen inte finns med i budgeten. Den moderata politiken går ut på att de som inte arbetar inte ska få något. Den enda satsning som görs på det området, om man ska kalla det för satsning, är att regeringen erkänner sitt totala misslyckande när det gäller A-kassan och nu sänker avgiften. Sedan kallar man sänkningen för en jobbsatsning.
Den mycket stora grupp människor som är fast i arbetslöshet kanske har lite svårt att se det som en jobbsatsning.
Den ökande grupp som är beroende av försörjningsstöd kanske inte applåderar Anders Borgs förslag. Kanske inte heller de av Sveriges kommuner som ser försörjningsstöden ta en allt större del av sina budgetar.
I dagarna har det talats om allt större barngrupper i förskolan. Det verkar inte heller vara något större problem för den moderatstyrda regeringen. Men för föräldrar, barn, förskollärare och barnskötare är det ett problem.
Socialdemokraterna ser det också som ett problem. I partiets budgetalternativ avsätter man 110 miljoner för att kunna utbilda 1 000 fler förskollärare per år. Det kommer att leda till högre kvalitet och möjlighet att minska barngrupperna.
Ett annat problem, som inte heller får någon uppmärksamhet i budgeten, är bristen på hyreslägenheter. Hyresrätten är missgynnad i skattehänseende. Det hade varit möjligt att göra något åt det.
Det hade också varit möjligt att stimulera byggande av nya hyreslägenheter. Men då hade det förstås inte varit möjligt med dessa skattesänkningar. Det politiska livet är fullt av val, man kan välja skattesänkningar som främst går till de med höga inkomster men man kan också välja att stimulera bostadsbyggande. De olika politiska valen brukar ha sin grund i den ideologiska övertygelse man har. Så är det också nu.
Sverige är det land i västvärlden där ojämlikheterna ökar mest, enligt OECD. Med den moderata budget Anders Borg stolt presenterar ökar klyftorna ännu mer. Inkomstklyftorna ökar, mellan grupper och mellan könen. Bostadsbristen fortsätter.
Jag har tidigare skrivit att jag fått nog av skattesänkningar. Det gäller fortfarande.