Vi fick nyligen veta att kollektivtrafiken i landet ökar mer i pris än lönerna. Vi vet att det missgynnar inte minst unga, kvinnor, lågavlönade och glesbygdsbefolkning, som inte har bil eller som inte kan välja att gå eller cykla dit de oftast ska.
Det fick mig att tänka på hur otroligt mycket som går åt fel håll i det här landet just nu. Om du bor på landet eller i stan, är ensamstående eller har en partner, har svart eller vit hud ska vara oväsentligt för hur stora möjligheter du har att lyckas, hur du mår eller hur länge du lever. Därför har vi också fört en politik för att jämna ut klyftor. Något som gjort att Sverige i internationella jämförelser varit ett exceptionellt bra land att bo i för många fler än annorstädes.
Debatten i Sverige handlar ofta om isolerade satsningar, som RUT-avdrag eller restaurangmoms, som sägs främja saker som jobb eller jämställdhet. Just de här två har inte funkat, men oavsett om enskilda reformer leder rätt eller fel räcker det inte att titta på dem en och en. Vi behöver analysera övergripande och strukturella konsekvenser av politiken, hur tungt och jobbigt det än kan låta.
Mönstret som framträder om man gör det i Sverige nu är tydligt. Vi går vi åt fel håll på i stort sett alla punkter. De som har fel föräldrar, dålig hälsa eller fel ålder, får det sämre.
Bland annat att friska gynnas på bekostnad av sjuka. Antalet utförsäkrade har ökat med över 60 000 personer, och antalet som hotar Försäkringskassan att de tänker ta sitt liv har ökat med över 3000 procent sedan 2008. De sänkta ersättningsnivåerna har förstås förvärrat den ekonomiska situationen för dem som saknar arbete på hel- eller deltid och för sjukskrivna. Men det är inte jämt fördelat i befolkningen vilka som hamnar där. Personer som är missgynnade på andra sätt, som unga, äldre och invandrare, är överrepresenterade. En grupp som drabbats hårt är ensamstående föräldrar, där runt 80% är kvinnor. Mer än var fjärde ensamstående förälder lever idag i fattigdom. Regeringens budgetar leder på punkt efter punkt bort från jämställdhetsmålen snarare än mot ökad jämlikhet mellan kvinnor och män. Tidigare har man inte kunnat se klasskillnader hos barn genom att titta på tänderna, men det kan man idag. Barn till fattiga föräldrar har dåliga tänder.
Exemplen är fler än vad jag någonsin kommer kunna ta upp här. Inkomstklyftorna ökar, samtidigt som politikens verktyg i form av skatter och ersättningssystem används mindre.
Varje liten reform kanske inte verkar så allvarlig. Ett litet städbidrag hit, en skattesänkning som gynnar välbärgade dit, eller några kronors höjning av kollektivtrafikavgifterna. Inte så mycket att bråka om kan man tycka.
Men faktum är att varje reform är en del av en politik som leder till att redan orättvist behandlade får mindre, och att de som redan har får mer. Det är en obehaglig utveckling, men knappast vare sig en slump eller en olyckshändelse.