Reformfega regeringar blir sällan omvalda. Budskapet kommer från Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet, och Nima Sanandaji, teknologie doktor och debattör, och presenterades i en debattartikel i Dagens Nyheter (18/2) med anledning av deras bok Renaissance for Reforms (Timbro förlag) som ges ut i början av mars.
I sin studie har Fölster och Sanandaji granskat 109 regeringar i rika länder som liknar Sverige under två decennier. De har undersökt hur reforminriktade regeringarna har varit och hur väljarna har belönat eller straffat dem i val. Trenden är tydlig: Väljarna belönar modiga politiker som genomför reformer som ökar sysselsättningen och tillväxten.
Det är inte förvånande. Om det finns en röd tråd i mänsklighetens historia så är det en strävan att nå längre, geografiskt men också materiellt. Den strävan har tagit oss dit vi är i dag och den kommer att ta oss ännu längre i framtiden.
Detta till trots har svenska politiker i allmänhet, och företrädarna för de två största partierna i synnerhet, kommit fram till motsatsen. Moderaterna kan just nu endast med svårighet anklagas för visionära tendenser. Socialdemokraterna synes ha anammat samma avoga inställning till förändringar och verkar gå till val på att man inte är ett bidragsparti.
När väljare ser på politiker söker de inte enbart någon som lyssnar utan också någon som kan leda och som är beredd att göra det. Att vara politiker innebär att man tar på sig en moralisk ledarroll och för att nå framgång fordras att en politiker står upp för vad vederbörande tror på.
När företrädarna för Sveriges två största partier avsäger sig detta ledarskap och inte längre vågar ha några åsikter som inte har stöd i tre av varandra oberoende väljarundersökningar kommer successivt allt fler väljare att söka sig till andra partier.
Det framhävs ofta att SD:s framfart på den svenska politiska scenen beror på de andra partiernas oförmåga att debattera invandringsfrågor. Det har sannolikt spelat en roll. Men det är inte osannolikt att den allmänna oförmågan att driva en framåtsyftande agenda också har varit avgörande? MP och V har också fört fram allt tydligare alternativa handlingsvägar, även de extrema kan tyckas men likväl handlingsförslag. Dessa tre partier har också belönats med ökat väljarstöd.
Att Socialdemokraterna också har gått fram i opinionen hänger mer ihop med rollen som oppositionsparti. Väljare som är missnöjda med regeringens brist på agenda återvänder till partiet. Det innebär dock inte att Fölsters och Sanandajis studie är glädjande läsning för Löfven. Om det faktiskt blir ett maktskifte i höst kommer väljarna att ställa samma krav på hans regering som de har ställt på Alliansen: leverera eller lämna plats.
Reformer behöver inte vara en dyr verksamhet. Särskilt inte de som expanderar ekonomin och skapar tillväxt. Typexemplet är Alliansens jobbskatteavdrag. De har tillfört det offentliga medel.
Vi har inte nått utvecklings ände, en ännu bättre framtid finns runt hörnet. Allt som saknas är politiker som vågar leda oss dit.