Det skulle bli så effektivt, billigt och bra för medborgarna om politikerna höll sig borta och lät marknaden sköta allt. Så gick tongångarna för 15-20 år sedan. Och politikerna abdikerade villigt, avreglerade och sålde ut och gjorde medborgarna till kunder, som Håkan Juholt uttryckte det.
Globalt tappade regeringarna allt mer kontrollen över ekonomin. Banker och investmentbolag lånade villigt ut pengar till regeringar som borde ha höjt skatten i stället. Sedan klippte ratinginstituten (ofta med samma ägare) till med sänkta kreditbetyg, så att bankerna kunde höja räntorna på statspapperen till ockernivå. I Greklands fall hjälpte bankerna dessutom till att dölja fusket i nationalräkenskaperna.
Röjer upp den stora svindeln
Det fiffiga systemet fungerade en tid, men så kom den amerikanska bankkraschen och sedan den europeiska statsskuldskrisen. Politikerna är tillbaka, nu för att röja upp efter den stora svindeln. Stora svarta hål måste fyllas med skattepengar.
Enbart nästa räddningspaket för Grekland beräknas kosta skattebetalarna över 500 miljarder. Detta för ett land med elva miljoner invånare och en ekonomi som är mindre än Sveriges!
Vad händer om Spanien inte får ordning på sina affärer? Eller - hemska tanke - om det ekonomiska läget i USA förvärras? USA:s underskott är i nivå med Greklands, men siffrorna är hundrafalt större.
Både i USA och Europa tvingas nu vanligt folk att dra åt svångremmen. Det kanske hade blivit nödvändigt ändå på sina håll och kanske inte alltid är så farligt. Ibland rentav nyttigt, som i USA där många uppenbarligen lånar för mycket och sparar för litet.
Konsumtion på kredit
Samtidigt håller finansministrar världen över tummarna för att USA inte ska sluta konsumera på kredit, för då försvinner ju en stor del av den uppblåsta efterfrågan. I Europa tvingas man binda stora resurser för ändamål som inte är produktiva. Pengarna går i praktiken till att betala räntor och amorteringar på statsskulder för att undvika att regeringar ställer in betalningarna och därmed förvärrar den ekonomiska krisen i Europa.
Samtidigt har politikerna fullt upp med att genomföra de regleringar som borde ha införts när de finansiella marknaderna släpptes fria. På EU-nivå handlar det också om att i efterhand skapa förutsättningar för att den gemensamma valutan ska fungera, däribland regler för finansiell stabilitet och en mer samordnad ekonomisk politik. Låt gå-politiken är på väg att överges, och det är bra.
Men frågan är hur effektiva de nya reglerna är, och hur lång tid det kommer att ta att få Europa och USA på fötter igen. Går det över huvud taget att kontrollera de finansiella systemen? Och vad händer om försöken att styra marknaderna misslyckas?
Politiska frågor
Detta är i grund politiska frågor som inte får överlämnas till riksbankschefer och internationella organisationer. Marknadens aktörer har ingen demokratisk legitimitet.
Det har bara våra folkvalda, och därför borde frågorna om ekonomisk styrning och kontroll komma högre upp på den politiska dagordningen. Det är ett slappt tänkande att sätta likhetstecken mellan marknadsekonomi och demokrati.
Släpps marknadskrafterna helt fria så som skett med den globala finanssektorn, kan de bli ett direkt hot mot demokratin. Lika slappt är det att sätta likhetstecken mellan marknadsekonomi och effektivitet. Titta på våra egna avreglerade järnvägar och vår energimarknad.
Ett tungt ämne i semestertider, och man kan misstänka att även våra svenska politiker helst bläddrar förbi årets sommarföljetong Grekland. Grekernas sak är ändå inte vår, eller är den?