Är du missnöjd med din samlagsfrekvens? Det är Fredrik Reinfeldts fel. I alla fall enligt en ledare i Aftonbladet (24/5).
Att sex säljer är en gammal sanning. Därför förvånar det inte att Aftonbladet låter United Minds kartlägga svenskarnas sexvanor och utlovar en lång reportageserie om sex. Första delen avslöjar att svenskarnas sexfrekvens har sjunkit till 3,8 sextillfällen per månad (1996 var siffran 5,0 tillfällen och 1967 låg den på 4,2 sextillfällen per månad).
Problemet uppstår när Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell ska göra politik av denna "nyhet". Hon anklagar Fredrik Reinfeldts arbetslinje och "nedskärningar" för att göra människor så pressade och otrygga att de tappar sexlusten. Hon hävdar att reproduktionen är ett "politiskt problem", ett argument som borde ha försvunnit med den rashygieniska ideologin.
Hon menar också att "ett folk som har mindre sex blir olyckligare", och avslutar med att sexualiteten aldrig får bli "en borgerlig diskretion. Vi måste prata om den".
Aftonbladet publicerar dessutom en debattartikel av Maria Anderson och Kristina Ljungros, RFSU, där de kräver en stor statlig sexvaneundersökning. "För att fler ska få möjlighet att njuta av sin sexualitet krävs politisk handling och politiska beslut", skriver de.
Men politiken ska inte alls kartlägga våra sexvanor, eller fundera ut reformer som får oss att öka samlagsfrekvensen. Politiken har inte med detta att göra.
Sexualiteten är en del av privatlivet, och måste få vara det.
Sexualiteten politiserades i samband med den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen. Det kom goda saker ur den sexuella revolutionen, som aborträtt, tillgång till preventivmedel och likabehandling av homo-, bi- och transsexuella. Men det kom också dåliga saker.
Sexualiseringen ledde till politiska krav på statliga bordeller och pornografi. En påtvingad "frigjordhet" präglade film och teater, som skulle vara så naken som möjligt. Detta ledde till en betygssättning av skådespelares kroppar som drabbade vissa hårt (läs DN:s utdrag ur boken om Lena Nyman, som led av ätstörningar efter elaka recensioner).
Den sexuella revolutionen ville krossa kärnfamiljen och frigöra människan sexuellt. I stället för frigörelse fick vi objektifiering, vilket inte förvånar när politiken klampar in på ett område som hör till våra mest privata.
I Sverige är vi med rätta stolta över vår sexuella tolerans. Vi lägger oss inte i vad andra människor gör i sovrummet, vi värderar inte andra utifrån deras sexuella preferenser. Sexuell tolerans är kopplad till sexuell integritet. Att inte lägga sig i innebär också att inte behöva svara på närgångna frågor.
Eva Franchell och RFSU vill tafsa på denna sexuella integritet. Här ska inte råda borgerlig diskretion, här ska vi prataprataprata och ha statliga sexvaneundersökningar. Men om den sexuella integriteten kränks så hotas också den sexuella toleransen. Låt människor sköta sexlivet själva, och politikerna ägna sig åt politik.