"En politiker tänker på nästa val, en statsman tänker på nästa generation". Den amerikanske prästmannen Clarke sammanfattade på 1800-talet vikten av framförhållning så träffande att hans uttalande kom att bli en del av hans arv till omvärlden. En granskning av medlemssiffrorna för de svenska riksdagspartierna väcker dock frågan huruvida Sverige har några statsmän överhuvudtaget.
1962 hade de då svenska riksdagspartierna sammanlagt 1 346 000 medlemmar. I dag har de 287 831 stycken. Tillsammans. Att påstå att intresset för medlemskap i ett politiskt parti har sjunkit drastiskt under de senaste 50 åren är ingen överdrift.
Med ett politiskt system som bygger på partipolitik är utvecklingen oroande då det är ur medlemsbasen som framtidens yrkespolitiker plockas ut och fostras. Med ett minskat intresse för att engagera sig politiskt ökar också risken för att de mest lämpade politikerna aldrig upptäcks.
För att åtgärda ett problem förutsätts en förståelse för hur problemet har uppkommit. Det är lockande, och inte alltför långsökt, att leta efter svaret, eller i vart fall en del av det beträffande det sjunkande medlemsantalet för de politiska partierna, i just partipolitiken och systemet som sådant.
Dagens Sverige präglas av individualism. I ett samhälle som via olika sociala medier inte längre slutar vid kommungränsen eller utanför skolgården krävs det allt mer för att synas och att synas har blivit allt viktigare. Morgondagens ledare återfinns sannolikt i 80- eller 90-talistgenerationerna, två generationer som karaktäriseras av sin utpräglade jag-känsla och strävan efter självförverkligande. Livsstilskoncept har blivit ett begrepp och det har blivit viktigare hur livet man lever ser ut än vad det innehåller.
Modebloggare och inredare har blivit människor med inflytande långt bortom frågor om kavajslag och soffval. Ett politiskt engagemang är inte en del av den allmänt rådande uppfattningen om ett "modernt och trendigt liv". Frågan är om livet som säljs i massmedia någonsin har varit så ytligt som nu?
I konkurrens med de kaffedoftande-varumärkesetiketterade liv som livstilskoncepten marknadsför, allt till vinjetten av Apples senaste produkter, står sig ett kommunfullmäktigemöte en regnig novemberdag slätt. Coolhetsfaktorn på sistnämnda är enligt den rådande samhällsandan noll.
Och den är noll, inte därför att unga människor inte längre har ett samvete, utanför att hela idén med partipolitik frontalkrockar med den rådande individualismen. Den som engagerar sig politiskt gör det för att man vill ändra om inte världen så i vart fall sin omgivning. För att man vill ta ansvar. Påverka. Åstadkomma någonting. Gå med i ett parti och du uppslukas av en oidentifierad grå massa av möten, arbetsgrupper, traditioner och ibland även partipiskan på så många olika nivåer att det finns en risk för att du till slut inte ser möjligheterna för alla beslut. I vart fall är det den bild som stundvis råder.
Hur många känner till fler än tre riksdagsmän/kvinnor vid namn och bild? Hur många invånare i en kommun har koll på vilka som sitter i kommunfullmäktige och vilket arbete respektive ledamot har utfört? Samtliga riksdagsparti har fullständigt misslyckats när det gäller att marknadsföra "politiker" som ett attraktivt yrke/fritidssysselsättning. På frågan "varför ska man gå med i ett parti" blir tystnaden till svars besvärande.
Även när det är mörkt finns det hopp. Enligt trendanalytiker är "hipster-kulturen" (subkultur som karaktäriseras av en utpräglad individualism och avsaknad av politiskt engagemang) på väg att försvinna till förmån för en tid när det politiska engagemanget kommer åter. Dock kanske inte så mycket i partipolitisk form som i egenskap av arbete för sakfrågor på individnivå.
Riksdagspartierna kommer dock att få arbeta hårt för att locka till sig medlemmar från de generationer som har burit palestinasjalar för att det har var trendigt och inte för att synliggöra ett politiskt ställningstagande. Att bättre tydliggöra individuella politiska karriärmöjligheter och visa på hur var och en faktiskt kan påverka genom politiskt arbete, om än på olika engagemangsnivåer, skulle vara ett par sätt.
Men politiken måste individualiseras. Den gråa massan måste ersättas av starka, färgglada människor med såväl ansikten som namn som går på effektiva möten och handlar. Och då inte endast begränsat till partitopparna. En och annan röd slips gör varken från eller till i sammanhanget. Sverige har många duktiga och drivna politiker, på alla nivåer. Vad vi behöver nu är statsmän för att säkra kvalitén på framtiden.