Sommaren verkar inte ta slut men det är ändå ett val att göra 14 september. För oss som lever tätt inpå politiken är det givetvis en utmaning och det gäller att lyfta frågorna i sakpolitiken samtidigt som den grundläggande ideologin är det bärande.
Det verkar finnas politiker som underskattar väljarna med nya grepp och utspel. Vet inte om det var detta som grep tag i Gustaf Hoffstedt (m) mitt i sommarvärmen, när han gjorde sitt utspel kring högre lön för regionstyrelsens ordförande.
Uppenbarligen har värmen ett pris. Arvodeskommittén, där alla fullmäktiges partier ingår, lade ett förslag som sedan regionstyrelsen fastställde. Men det viktigaste är nog ändå att vad som skiljer mitt uppdrag från tjänstepersonerna i regionen är att jag är demokratiskt vald och då sker det utan löneförhandling och således inte på någon öppen marknad.
Det där med den öppna marknaden verkar inte den moderate riksdagsledamoten ha så mycket kläm på…
En annan aktuell fråga i sommar har handlat om det fria skolvalet. Det innebär just vad det säger. Elever och föräldrar kan i hög utsträckning välja skola på Gotland. Detta har inneburit att omkring 400 elever på den gotländska landsbygden går i Visby-skola.
Från babyboomens dagar (1989-91) när cirka 1000 nya gotlänningar föddes per år har det sedan dess halverats. Självklart innebär detta svårigheter för skolorna på den gotländska landsbygden med ett bristande elevunderlag. Den debatten har vi haft i flera omgångar. Baksidan på det fria skolvalet blir ändå tydligare i Stockholm med en uppenbar segregation och de sociala skillnaderna mellan olika områden blir uppenbara.
Det är detta problem jag pekar på och för det krävs en helt ny skolpolitik med en likvärdig skola. Bättre förutsättningar för de som har det direkt avgörandet för skolresultaten det vill säga lärarna. Men också stöd efter behov för den enskilde eleven.