Bostadsbristen i städer och högskoleorter kommer bli en av valets hetaste frågor. Frustrationen bland stora grupper av bostadslösa ungdomar kommer att påverka vilket parti som får deras röst i nästa val.
Både alliansen och oppositionspartierna försöker därför lägga fram förslag för att öka byggandet av mindre hyresrätter med en rimlig hyra som nykomlingar på bostadsmarknaden har råd med.
Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) skrev om regeringens lösning på bostadsfrågan på måndagens DN Debatt. En av huvudpunkterna i hans artikel var de fördyrande byggreglerna som sätter en hämsko särskilt på byggandet av studentbostäder.
Regeringen och flera av de organisationer som företräder studenterna har helt rätt. Det är inte motiverat att tvinga byggherrarna att konsekvent bygga till gemensamhetsutrymmen och genomföra handikappanpassningar.
Även Socialdemokraterna har en del bra idéer på området. Så som att en gång för alla ta itu med den sega plan- och bygglagstiftningen som avsevärt försvårar och förlänger byggprocessen och i förlängningen fördyrar byggkostnaden och gynnar stora byggbolag med ekonomiska resurser, på bekostnad av mindre byggföretag, som inte har råd att projektera år ut och år in.
Men inom oppositionen finns det också andra och farligare idéer om hur byggandet ska ökas och miljonprogramslägenheterna ska rustas upp. Miljöpartiet har föreslagit att staten ska finansiera renovering och byggnation med pengar ur AP-fonderna. (S) testade idén om att använda pensionspengar år 2008, då Mona Sahlin kunde tänka sig att köpa både ett krisande SAAB och Volvo personvagnar med folkets besparingar.
Pensionsfinansierade bostadssatsningar är ingen ny idé, den praktiserades under byggnationen av miljonprogrammet. Mellan 1960 och 1975 byggdes cirka 1,5 miljoner bostäder i Sverige. Då byggde kommunalägda så kallade allmännyttiga bostadsbolag i hela landet mängder med nya bostäder, till stor del med hjälp av finansiering från ATP-systemet som införts 1960.
Vi kanske ska ställa oss frågan vad pensionssystemets tillgångar i form av krediter till konkursfärdiga kommunala bostadsbolag i avfolkningsbygderna är värda nu?
En stor del av svenska folkets pensionstillgångar består av rivningsfärdiga bostadsområden i en gång dynamiska bruksorter och totalt nedslitna jättehyreshus i problemförorter till Stockholm och andra större städer.
Om högsta politiska mode blir att använda pensionskapitalet till politiska projekt som marknaden inte anses kunna lösa är vi ute på mycket tunn is. Det borde vara tabu för den politiska makten att använda AP-fonderna.
Har man en gång börjat tappa AP-fonderna på kapital så ökar också risken för att politikerna hittar nya projekt som finansieras på samma sätt. Medborgarnas pensionskapital ska förvaltas självständigt, långt bortom räckhåll för klåfingriga politiker.