Resultatet efter valet till Europaparlamentet har förändrat den politiska spelplanen i sådan utsträckning att det kommande riksdagsvalet i inte kan anses oberört. Om det nationella politiska klimatet sedan 2006 handlat om två alternativ mot varandra, alliansen mot oppositionen, Moderaterna mot Socialdemokraterna, har väljarna genom valet till Europaparlamentet visat att den huvudsakliga uppdelningen av svensk politik i två inte längre per automatik går hem. De breda, fast förankrade mittenpartierna förlorade mot extrema uppstickare. Det är ett oroväckande valresultat.
Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna var valets vinnare.
Miljöpartiet är mest etablerat och rutinerat av de tre men där till trots framstår det ändå som tre enfrågepartier som har gått segrande ut valet. Miljöpartiet har miljön, Feministiskt initiativ jämställdheten och Sverigedemokraterna invandringen. Att Miljöpartiet plockat röster på den alltmer ifrågasatta och miljöförstörande konsumtionshysterin och livsstilen kopplad till den var väntat och förutsebart. En desto större valskräll var Sverigedemokraternas och Feministiskt initiativs framgång.
Feministiskt initiativ fick 5,3 procent av rösterna och ger genom sitt namn sken av att vara ett kvinnosaksparti. I verkligheten är det lika med Gudrun Schyman och vänsterpartiet. En närmare granskning av deras politik ger vid handen att de förespråkar medborgarlön, avskaffa försvaret, skrota kärnkraften, skapa ett tredje juridiskt kön, plocka bort möjligheterna att bli utvisad på grund av brott, kvotera allt som går att kvotera, avskaffa vinster i välfärden samt avskaffa rut och rot. Vad de förslagen har med partinamnet att göra är högst oklart.
Feministiskt initiativ är inte ett parti för jämställdhet på kvinnors egna villkor, feministiskt initiativ är ett extremt vänsterparti som anser sig ha monopol på jämställdhetspolitiken och som under dess banderoll för en politik som har mycket lite med feminism att göra. Och tyvärr låter de etablerade partierna Schyman hållas genom att inte aktivt diskutera politik ur ett jämställdhetsperspektiv.
Detsamma gäller för Sverigedemokraterna och invandringspolitiken. Även om man från alliansens håll börjat bita ifrån mer är det på långa vägar tillräckligt. Det om något har valet till Europaparlamentet gjort klart.
Med 13 procent av rösterna för Moderaterna och en klar nedgång för Folkpartiet kan valresultatet trots att Centern och Kristdemokraterna klarade sig över spärren inte vara någonting annat än en stor besvikelse för alliansen. Reflektera och ta in. Det är tydligt att mantrat om jobblinjen inte räckt. Det finns en solklar koppling mellan jobblinjen och mer resurser till välfärden men den kopplingen har inte gått hem hos väljarna. Budskapet måste tydliggöras och breddas. Annars finns det risk för att inte bara den europeiska spelplanen utan även den nationella tas över av extremister från såväl höger som vänster.