Politiskt och militärt förlorat krig
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Militären krävde - förstås - mer trupper; en ny "våg" (surge) som kunde avgöra kriget militärt. Civila rådgivare, däribland vicepresident Joe Biden, ville begränsa krigsmålen till att jaga al-Qaida och i övrigt överlämna kriget - och politiken - till afghanerna. De ville också se en plan för avveckling av USA:s militära insats i landet.
Obama valde, typiskt för honom, båda delarna. Militären fick sina förstärkningar - USA har snart 100 000 soldater i landet - och satte i gång att planera nya offensiver mot talibanerna och den betydande del av befolkningen som stöder dem. Biden & Co fick sin avvecklingsplan: Obama lovade att ompröva insatsen i december i år och börja ta hem de amerikanska trupperna i juli nästa år.
Ineffektiv och korrupt
Det är en underdrift att säga att kriget går dåligt. Talibanerna har inte besegrats, utan tvärtom på sistone kommit tillbaka på bred front och orsakat de allierade stora förluster.
Mindre områden som "pacificerats" av de allierade återtas snabbt av talibanerna. Det finns ingen afghansk administration som kan ta över och styra de "rensade" områdena. Befolkningen är i bästa fall avvaktande, trött på alla svikna löften om jobb och återuppbyggnad.
Centralregeringen i Kabul är korrupt och ineffektiv och presidenten Hamid Karzai omsvept av rykten om valfusk och svågervälde. Medveten om sin svaga ställning hos den afghanska befolkningen har han på sistone börjat ifrågasätta hela kriget. USA saknar kort sagt en trovärdig inhemsk allierad, precis som man gjorde i Vietnam. Frågan är vem USA och Nato en dag ska överlämna makten till.
Därmed kan man även fråga sig vad det är för mening att försöka utbilda afghanska poliser och en afghansk armé. På vilken sida kommer denna armé och dessa poliser att ställa sig när USA och Nato till sist ändå tvingas ge sig av? Hur kommer de att använda de vapen USA så välvilligt förser dem med?
Man kan rentav, som kolumnisten Thomas L. Friedman i New York Times, undra: Varför måste vi rekrytera, utbilda och försöka motivera soldater i ett land som haft inbördeskrig i 30 år och i århundranden motstått främmande makter? Är det något som afghanska män kan är det väl att kriga? Friedman liknar det vid att skicka tränare för att lära brasilianska småpojkar att spela fotboll.
Defaitismen har tydligen spritt sig till dem som leder kriget på amerikansk sida. Härom dagen sparkade Obama den högste befälhavaren i Afghanistan, generalen Stanley McChrystal, sedan denne i en intervju uttalat sig förklenande om stora delar av den civila ledningen av kriget, inklusive presidenten själv. Obama försäkrar att det bara handlar om en personfråga, inte om någon ändrad strategi för Afghanistan.
Ett amerikanskt krig
Det kan vara sant, men krigsinsatsen kan inte rulla vidare som om ingenting hänt sedan så djupa klyftor avslöjats inom om den amerikanska ledningen.
Och mellan USA å ena sidan och Nato och den afghanska regeringen å den andra. Båda ville behålla McChrystal. Tydligare kan det inte åskådliggöras att det här är ett amerikanskt krig. Och ett politiskt och militärt förlorat krig som Obama inte borde ha förlängt.
Känner sig Obama nu tvingad att gå ut och motivera kriget än en gång, riskerar han att dras ännu djupare ner i träsket och få betala ett ännu högre politiskt pris för den oundvikliga reträtten.