En ung man valde att ta sitt liv mitt i centrala Stockholm.
I processen hoppades han på att ta med sig så många oskyldiga människor som möjligt. Sverige har upplevt sin första självmordsbombare.
Det är dock ett luttrat folk som nu fått uppleva det urskiljningslösa våldet och därigenom förlorat ännu en kollektiv oskuld.
Politiskt våld är ingen nyhet i Sverige.
En statsminister och en utrikesminister har bragts om livet de senaste 25 åren.
Svenskarna har också tvingats uppleva hur nazister har gett sig på fackföreningsledare.
Extremvänstern har attackerat Sverigedemokrater.
Hbt-fundamentalister har gett sig på kristna.
Islamister har planerat flera dåd mot konstnären Lars Wilks, och de har också lyckats påverka universitet, konsthallar och museum att inte ta upp ämnen som kan utmana auktoriteten hos Islam som samhällsideologi.
Kanske är allt detta också ett uttryck för att vi har ett öppet samhälle.
Det är otroligt viktigt i sådana här svåra situationer att inte låta känslorna skena i väg alltför långt. Att se till att rädslan inte blir det som leder ut ur mörkret.
Vi har alla ett ansvar att även i fortsättningen låta oss styras av förnuftet och att möta alla människor med respekt. Det har vi gjort hittills och det ska vi fortsätta med. Det som har skett var en attack mot de värderingar vi delar och vårt bästa svar på det är att inte förändras. Att visa att vårt samhälle är värt mer än så.
I dag så väl som den kommande tiden kan vi alla sörja att vi har blivit utsatta för detta hemska brott. Vi har all rätt att vara arga, ledsna och rädda. Det vore onaturligt att inte uppleva någon av de känslorna.
Vi måste dock vara noga med att rikta vår ilska, sorg eller rädsla mot rätt mål - mannen som sprängde sig själv till döds. Han vars sargade kropp kablas ut på bild i snart sagt varje tidning och tv-station i världen. Ingen annan.
Ingen i Sverige gläds åt det som skett. Hela samhället har gemensamt slutit upp i ett kraftigt avståndstagande.
Våld är inte acceptabelt.
Det enda möjliga undantaget är hittills Sverigedemokraterna.
På mikrobloggen Twitter kommenterade riksdagsmannen William Petzäll: "Vad var det vi sa?", och Jimmie Åkessons nära medarbetare Alexandra Brunell utropade "Äntligen".
Att så framstående personer inom ett riksdagsparti uttrycker en sådan glädje över det som inträffat, ett frontalangrepp på det svenska samhället, är vidrigt.
Glädjande är dock att de inte talar för oss andra. Varje svensk medborgare har en egen röst och nu är det viktigt att den kommer till nytta. Tillsammans kan vi slå vakt om det som angripits men ändå står kvar. Med respekt och öppenhet kan vi gå vidare och bygga ett ännu starkare och öppnare samhälle.
Säg ifrån om någon försöker lägga skulden på dem som inget ont har gjort.
Stå upp för dem som inte är närvarande att försvara sig själva.
Gör det för att det är rätt och för att det är så vi vill leva.