REPLIK
Eva Bofride tar i en ledare upp en för demokratin ovanligt viktig fråga. ”Lyssna där åsikterna finns” (GT 18/4). Ulla Pettersson svarar på den viktiga frågan om hur politikerna ska närma sig sina väljare (GT 20/4). Det är bra, det är så den politiska debatten skall föras. Men hon gör det också genom att släppa fram en socialdemokratisk politiker, som för en populistisk argumentation, som bättre skulle passa ett parti som Sverigedemokraterna. Bo Björkman tror att grunderna för politiska beslut står att hämta hos ”den tysta majoriteten” och inte hos ”det högljudda fåtalet” som framträder i media eller på insändarsidor.
Att motsättningar om hur politiska beslut ska fattas och väljare nås är ett problem som man var medveten om redan på de gamla grekernas tid, när den demokratiska tanken först lanserades. Motståndarna talade om ”det demokratiska odjuret” det som också skulle kunna kallas populism, hur det skulle kunna tämjas. Sokrates och Platon, var medvetna om att odjuret bäst tämjdes genom allmän lag. Och så är det även idag. Demokrati fungerar inte utan lag där det allmänna sammanvävda intresset tas till vara och skyddas.
När politiker fungerar som sämst ger de uttryck för tankar som passar väl in på Bo Björkman. Man framträder i den offentliga debatten och exemplifierar utifrån ett enskilt olyckligt öde, trebarnsmamman som råkat i kläm, industriarbetaren som får resa för långt till jobbet och så vidare i tusentals exempel. Som om tillvaron skulle kunna läggas till rätta utifrån ett individuellt egenintresse, när alla vet att den politiska målsättningen måste vara att se bort från det individuella, när det drivs för långt. Det goda allmänintresset rymmer frihet men företräder också kollektivets behov av rättvisa och jämlika livsvillkor. Och det kräver framför allt offentlighet, det fordrar ett levande intresse för samhällsfrågor, fordrar ett starkt engagemang, kunnighet och medkänsla. Vårt demokratisk/politiska system fungerar utifrån en trestegsmodell som utgår från opinionsledare och förmedlas genom opinionsbildare fram till väljare, som är mer eller mindre mottagliga för budskapet. Men regulatorn ”lagen” finns alltid på plats. Och verkställandet sker med hjälp av tjänstemän på olika nivåer och med skilda kompetenser. Detta måste politiker rätta sig efter. Så tämjs odjuret, så hålls populismen på plats.
Frihetsregulatorn ”offentligheten” gäller också i den lokala politiken. Det blir då intressant att studera hur det fungerar här på Gotland, där kanske alltför mycket göms i snö. Vilken makt har en lokal politiker som Bo Björkman, ordförande i byggnadsnämnden? Kan han utöva ”ministerstyre” i lönn – kraftigt fördömt i riksdebatten? Den som väljer att studera bygglovsgivningen av Västerhejde Nygårds 1:353 finner ett praktexempel på detta otyg, som för att stävjas fordrar offentlighet, revision och en levande mediedebatt, den som Björkman fruktar.