Guy Standing, professor vid Londons universitet har nyligen skrivit en bok om den nya, farliga samhällsklassen, som han kallar ”prekariatet” (från prekär, mycket bekymmersam).
Att vi har haft en underklass som har haft svårt att få arbete är ingen nyhet. Nej det nya är att många välutbildade unga, och även äldre som omskolat sig, är i samma sits.
De här kallar han inte underklass, nej arbetsgivarna behöver dem. Genom bemanningsföretag får de tillfälliga jobb med låg lön vid arbetstoppar. Men att få en varaktig anställning är svårare när dagens företag är så slimmade.
Tre klasser
Standing menar att det finns tre klasser i prekariatet. Dels ”bilbyggaren”, som ofta saknar gymnasieutbildning och är hänvisad till korttidsjobb, dels immigranterna, som i bästa fall blir bärplockare och dels universitetsutbildade unga kvinnor som bara erbjuds timvikariat.
Alla de här grupperna känner en ilska och frustration mot samhället och näringslivet som inte släpper in dem, utan hänvisar dem till livets skuggsida.
Delar av de här grupperna bryr sig inte om vare sig socialism eller liberalism, då de inte lyckats häva deras utanförskap. Partierna triangulerar och trängs i mittfåran i stället. I stället frodas neofascismen, de blir i krig med sig själva då de skyller på immigranterna när det är politiken som inte orkar eller kan göra något åt deras situation.
Dela på jobben
Att det är den globala kommersialiseringen av arbetsmarknaden som påverkat stämmer bra, problemet är att politikerna har svårt att möta den. Standings lösning är att dela på jobben, lägre lön och en medborgarlön.
Nu kanske inte det löser allt, men det vore kanske idé att fundera på det? Något måste göras för att få med de drygt 400 000 arbetslösa in i gemenskapen igen.
Jobbskatteavdrag har prövats och visat sig inte fungera. S och V vill i varierande grad satsa på jobb i vård och övrig offentlig sektor, MP på miljön. Frågan är hur långt det räcker?
Att det måste till en helhetssyn som sträcker sig ända till Kina är helt klart. För omvärlden påverkar oss mer än någonsin.
Som själv arbetslös med usel ersättning börjar jag förstå frustrationen i förorterna. Varför ska de sköta sig när samhället struntar i dem? De med mest adrenalin och hormoner i kroppen tar till olagligheter som upplopp och stölder. Vi andra hanterar frustrationen genom att försöka påverka.
Varför ska man offra flera år på universitetsstudier när jobben uteblir, tänker allt flera? Du saknar erfarenhet, blir ofta svaret på jobbsök. Men hur ska man få erfarenhet om man aldrig får pröva?
Bankrån
Jag brukar på skämt säga att man skulle hämnas på samhället och råna en bank. Men de har inga pengar nu för tiden, så den idén faller. Och skämtet fastnar i halsen när hundratals ungdomar går bärsärkargång på gatorna i förorterna.
I Sverige har vi klarat oss ganska bra hittills, men jag tror tyvärr att det kommer att öka här. Det är bråttom att göra något för att undvika kravaller. Då räcker det inte med ett femte jobbskatteavdrag, det behövs radikala åtgärder redan idag.