Pris till kamp mot kärnvapen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För en gångs skull följde den norska priskommittén tipsen, och det är ingen tvekan om att det är två välförtjänta pristagare som kommer att hyllas i Oslo i dagarna tre med prisutdelning den 10 december.
Självklart val
IAEA tippades som fredsprismottagare redan förra året men då blev det inte så. I år när det är 60 år sedan bomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki var det ett närmast självklart val. Även tidigare har priset gått till kamp mot kärnvapen, bland annat för tio år sedan när Pugwashrörelsen fick priset.
IAEA är mest känd för sin roll i försöken att kontrollera om Irak, Iran och Nordkorea har skaffat sig tillgång till kärnvapen. Men organisationen har en besvärlig dubbelroll. Samtidigt ska IAEA samarbeta med medlemsstater och andra för att utveckla kärnkraften. Speciellt situationen i Iran och Nordkorea visar att det är omöjligt att hålla en strikt rågång mellan den civila och den militära användningen av atomtekniken.
Svensken Hans Blix var under många år under 1980- och 90-talen generaldirektör för IAEA. Han efterträddes av ElBaradei 1997 och denne har sedan omvalts två gånger - senast tidigare i år. Då var han omstridd, eftersom han inte följde USA:s linje att Irak hade massförstörelsevapen, men slutligen accepterade USA att ElBaradei skulle få förnyat mandat. Att han nu får Nobels fredspris höjer hans status och stärker honom internationellt.
När professor Ole Danbolt Mjös meddelade den norska nobelkommitténs beslut förklarade han att IAEA:s arbete för att minska kärnvapenarsenalerna i världen och på sikt avskaffa dem är särskilt viktigt. Att så lite har uppnåtts visar bara på hur viktigt arbetet är och att det är genom internationellt samarbete som kärnvapenkontrollen måste ske, betonade Ole Danbolt Mjös. Hans formuleringar kan ses som en särskild markering av stöd för ElBaradei gentemot den amerikanska inställningen.
Inte mest lämpade året
Ser man till resultaten av IAEA:s arbete är det kanske inte detta år som organisationen borde fått priset. På det stora FN-toppmötet nyligen var motsättningarna i fråga om kärnvapenned-rustning så stora att ingenting kom med i slutdeklarationen. Förhandlingarna med såväl Iran som Nordkorea om ländernas misstänkta strävanden att skaffa sig kärnvapen har inte heller lett till några resultat. Och supermakternas förpliktelser att minska sina kärnvapenarsenaler har inte heller uppfyllts. Tvärtom har såväl George W Bush som Tony Blair förklarat att de har ambitionen att förnya sina kärnvapen istället för att montera ned vapnen.
Men just därför är det viktigt att ge IAEA och dess chef fredspriset som uppmuntran och stöd. Nobelkommittén har tidigare försökt att påverka utvecklingen, till exempel genom att dela ut priset till fredsförhandlare i inledningen av en fredsprocess. Ett par färska sådana exempel, som i efterhand kan sägas ha varit något förhastade, är när de nordirländska politikerna John Hume och David Trimble fick priset 1998 eller när PLO:s ledare Yasser Arafat 1994 fick priset tillsammans med de ledande israeliska politikerna Shimon Peres och Yitzhak Rabin efter ett av många senare ej uppfyllda fredsavtal.
Nedrustning krävs
Förhoppningsvis får IAEA större framgång efter att ha mottagit priset. Om jorden ska ha en framtid krävs att kärnvapnen monteras ner och att inga nya framställs, vare sig i nya länder eller i de etablerade kärnvapenmakterna. Nobelkommittén har helt rätt i att internationellt samarbete genom IAEA är av avgörande betydelse för dessa strävanden.