Privat vård ger ökad kvalitet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kvaliteten är en av de viktigaste parametrarna i vården och därför är det rimligt att den hamnar i centrum. Om det torde de flesta vara ense oavsett partibeteckning. Men så som saken läggs fram av de moderata företrädarna kan man nästan få intrycket att det inte skulle ha någon större betydelse för kvaliteten vilka vårdgivare som finns. Vilket är felaktigt. Ägarformerna är inte oväsentliga och framför allt är det inte oväsentligt om det finns en eller flera vårdgivare. Det har faktiskt betydelse om man på en ort bara kan vända sig till landstingets primärvård eller om det finns privata alternativ, och gärna flera sådana, också.
Moderaterna sammanfattar de nya idéerna i att det viktiga är kvaliteten på vården, inte vem som äger kåken. Därmed antyder man på ett olyckligt sätt att det skulle vara på grund av något slags ideologisk låsning som man tidigare har förespråkat privat vård.
Och särskilt förvånande är det att Filippa Reinfeldt som exempel på kvalitetsaspekter som behöver lyftas fram i större utsträckning, nämner tillgängligheten och de anställdas situation i vården. Nämligen eftersom det också är två mycket bra exempel på varför det behövs flera olika vårdgivare.
Det är möjligt att moderaterna tidigare inte har varit tillräckligt bra på att förklara varför kvaliteten i vården ökar om landstingen får konkurrens och att man kanske bör bli bättre på detta. Men att konkurrensen ökar tillgängligheten råder det inget tvivel om och denna uppnås inte med mindre än att det finns privata alternativ.
Dessutom handlar driftsfrågan inte bara om ekonomi, kötider eller om vem som äger själva byggnaderna, utan i allra högsta grad om mjuka frågor som patientbemötande och trivsel bland personalen. Filippa Reinfeldt har rätt i att det är av största vikt att vården kan locka till sig alla de personer som kommer att behövas med tanke på de stora nära förestående pensionsavgångarna. Och att man då måste komma till rätta med en situation som för många anställda präglas av låga löner och en känsla av att inte vara delaktig, för att vården ska bli en attraktiv arbetsgivare.
Men detta står ingalunda i något slags motsättning till frågan om vem som äger och styr vårdcentralerna och sjukhusen. Tvärtom, med privata alternativ, som kanske till och med ägs av personalen, ökar möjligheterna för läkare och sjuksköterskor att själva bestämma över sin situation.
Filippa Reinfeldt behöver inte välja mellan kvalitet och privat vård: just eftersom kvaliteten är det viktiga så spelar det faktiskt roll vem som äger kåken.