Räcker Perssons pudel?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sällan har väl en politiker haft så stort behov av att agera pudel som statsminister Göran Persson nu när medborgarkommissionen om flodvågskatastrofen presenterat sin gedigna rapport. Kommissionens kritik av regeringen är ju stundtals förödande. På punkt efter punkt fastställs allvarliga brister. Och visst, Göran Persson är en skicklig politiker. Han vet att dra på sig pudelkostymen och bjuda in media till en presskonferens i Rosenbad där han kan sitta ensam vid ett stort bord på podiet, hänga lite med axlarna och prata med nedtonad och förtrolig stämma om hur viktigt det är att ta till sig av kritiken, be om ursäkt och blicka framåt.
Den borgerliga oppositionen visade också den på torsdagen att den vet vad som krävs i det rådande läget. Det gäller att inte gå fram för hårt med de vässade elefantbetarna. Någon misstroendeförklaring är inte aktuell. Partierna kan gott och väl nöja sig med att peka på slutsatserna i kommissionens rapport och påminna om att det är val om mindre än tio månader.
Presentationen av kommissionens rapport sammanföll med statsministerns regelbundna frågestund i riksdagen och självklart fokuserade partiledarna på rapportens slutsatser. Fredrik Reinfeldt pratade om Göran Perssons underlåtenhetssynd att under flera år inte gjort något åt den dåliga beredskap som påtalats i många sammanhang. Lars Leijonborg pratade om maktens arrogans och alla människor som kränkts av dåliga bortförklaringar om varför krishanteringen inte fungerade. Göran Hägglund undrade vilka slutsatser statsministern drar av kommissionens kritik. Centerpartisten Eskil Erlandsson som tog Maud Olofssons plats för dagen undrade varför regeringen nu plötsligt inrättat en krisenhet efter eget huvud istället för att invänta kommissionens slutsatser.
Vänsterpartiledarens något oväntade fråga om arbetsmarknaden leder oavsiktligt tankarna till vad för slags misstag som krävs för att ministrar och topptjänstemän i regeringskansliet ska bli tvungna att lämna sina poster. Göran Persson har som sagt gjort en pudel och bett om ursäkt både själv och å hela regeringens vägnar. Men räcker det?
Utkrävande av ansvar kan ju ibland faktiskt kräva att någon får ta konsekvenserna av begångna misstag och gå. Eller ska regeringskansliet förvandlas till en pudelkennel?