Familjer som invandrar till Sverige med barn under åtta år har rätt till 480 dagars föräldraledighet per barn. Grundnivån i föräldraförsäkringen är 180 kronor om dagen och ger en totalersättning på 86 400 kronor före skatt.
Föräldraförsäkringen var aldrig tänkt att utgöra familjers huvudsakliga inkomstkälla. Försäkringens syfte är att föräldrar under en begränsad tid ska kunna uppfostra och umgås med sina barn för att sedan återvända till arbetslivet.
Grunden för generösa välfärdssystem är sysselsättning.
Häromveckan påpekade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att föräldraförsäkringen motverkar nyanlända invandrares möjlighet till egenförsörjning.
I stället för att så snart som möjligt börja en SFI-kurs, eller söka ett arbete, stannar framförallt invandrarkvinnor hemma med sina barn.
I vissa fall uppges kvinnofällorna ha uppmuntrats av kommunerna. Föräldraförsäkringen är en statlig utgiftspost och skuldtyngda kommuner ser antagligen möjligheten att spara pengar. Kortsiktigheten göder ett kollektivt missbruk av välfärdsstaten och lägger grunden för individens utanförskap.
När Rädda Barnen presenterar sin årliga rapport om barnfattigdom är rubrikerna bekanta: Klyftorna ökar och barnfattigdomen växer.
Totalt 248 000 av Sveriges två miljoner barn växer upp i familjer som inte har vad Rädda Barnen anser vara en skälig levnadsnivå.
Särskilt utsatta är barn till ensamstående mödrar och utrikes födda. Städerna med störst andel fattiga barn ligger samtliga i kommuner som är kända för att ta emot många flyktingar.
Landskrona, Södertälje, Eskilstuna, Katrineholm och Borlänge har betydande problem med barnfattigdom.
Allra värst är situationen i Malmö där fler än tre av tio barn är fattiga.
Barnfattigdom är inget specifikt invandrarproblem. Även i några inlands- och glesbygdskommuner är barnfattigdomen utbredd.
Men mångkulturella städer har många fattiga barn. Och tar man hänsyn till skillnaderna mellan olika stadsdelar utkristalliseras snabbt vilka områden som inte absorberas av storstadsregionernas expansiva arbetsmarknader.
Den sextioprocentiga barnfattigdomen i ständigt uppmärksammade Malmöstadsdelen Rosengård - som minskat sedan regeringsskiftet 2006 - beror på att många föräldrar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Individerna, staten och civilsamhället har gemensamt ansvar för den uppkomna situationen.
Ömsesidiga ansträngningar är nödvändiga för att bryta utvecklingen. Så vad är Rädda Barnens rekommendation för att sänka barnfattigdomen i sårbara områden?
I stället för att lyfta fram arbetets betydelse, väljer organisationen att ifrågasätta grundnivån i föräldraförsäkringen.
Rädda Barnen verkar mena att ju fler incitament som skjuter upp föräldrarnas inträde på arbetsmarknaden, desto lägre barnfattigdom.
Resonemanget är inget annat än ett svek mot barnen man vill rädda.