Euron hade kanske kunnat fungera som en gemensam valuta för Tyskland och några nordeuropeiska länder till. Att göra den till ett europeiskt projekt och därmed i princip en rättighet för europeiska länder att ansluta sig, var att bädda för de ekonomiska problem som vi idag bevittnar och som hotar hela det europeiska bygget.
Länder som annars hade tvingats ta itu med sina misskötta ekonomier, dopades med låga räntor och billiga lån. Skuldbergen växte och till slut sprack bubblan. Tysklands förbundskansler Angela Merkel talade härom dagen om Europas svåraste stund sedan andra världskriget, och slog fast att om euron faller så faller även EU.
Europa är mer splittrat
Eurokrisen, som nu är inne på sitt andra år, drabbar hela Europa, inte bara de 17 länder som deltar i fullskaleexperimentet med en gemensam valuta. Miljoner löntagare i Europa får betala för politikernas och bankernas felbedömningar.
Inget europeiskt land kommer undan, allra minst det exportberoende Sverige. Krisen drar också ner takten i världsekonomin och påverkar återhämtningen i USA. Men det är inte de enda konsekvenserna av eurokrisen.
Euron skulle ena Europa. Resultatet har blivit det rakt motsatta. Europa är mer splittrat än på många år. Euroländerna är splittrade inom sig och oense sinsemellan, tydligast manifesterat i motsättningen mellan Tyskland och Frankrike, EU:s traditionella stöttepelare. Protester på gatorna, ökade motsättningar i parlamenten och en regeringskris är några av de synliga tecknen på växande spänning inom euroländerna.
Samtidigt växer klyftan mellan euroblocket och övriga EU-länder. Den hårda ordväxlingen mellan Storbritanniens premiärminister David Cameron och den franske presidenten Nicolas Sarkozy härom veckan.
Och EU-revolten inom det konservativa regeringspartiet i Storbritannien bottnar i en oro för att EU-länder med egen valuta ska ställas utanför avgörande beslut inom Unionen, något som också Sverige har anledning att oroa sig för. De institutioner som euroländerna måste bygga upp för att rädda den gemensamma valutan kommer att innebära att vi får två EU. Ett EU som fortsätter utveckla samarbetet i ungefär samma takt som hittills, ett annat som tar jättekliv mot en politisk union med gemensam budget-, skatte- och socialpolitik.
Viktigast rädda EU
Merkel har kanske rätt i att EU inte överlever en kollaps för euron. Frågan är om EU överlever en lyckad räddningsoperation för euron. De europeiska länder som fortfarande har egna valutor lär inte ha någon större lust att gå över till euron.
Det kan alltså bli fråga om att antingen rädda den gemensamma valutan eller att rädda EU. Från allmäneuropeisk synpunkt är det mest angeläget att rädda EU, som har viktiga uppgifter kvar att fylla, till exempel när det gäller Europas stabilitet.
Dagens skakiga östgräns måste förstärkas, och enhetsverket på Balkan måste fullföljas. För att inte tala om de nya utmaningar som den arabiska revolutionen ställt Europa inför i Nordafrika och Mellanöstern. Till detta kommer att skydda miljö och klimat och att utjämna ekonomiska och sociala villkor för EU:s medborgare. Det kräver att EU skyddar européerna mot marknadens excesser.
Skydd mot marknadskrafterna
Sådana reformer är redan på gång, och sker bäst utanför den gemensamma valutan. Euron har tvärtemot att bli ett skydd mot marknadskrafterna, gett dessa ökat spelrum på politikens bekostnad.
Ett Europa som vill vara socialt och rättvist kan inte låta sig skjutsas omkring av anonyma aktörer på finansmarknaderna. Marknadsekonomi är ett medel, inget mål för europeisk politik.