Radiorösterna vi inte glömmer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Han rapporterade från London i svensk radio under flera årtionden och med honom tystnade därför också ännu en av dessa röster som format vår världsbild, åtminstone om jag får tala för oss fyrtio- och femtiotalister.
Arne Thorén i New York, Ariane Wahlgren i Aten, Gunnar Kumlien i Rom, Björn Ahlander i Washington, Knut Ståhlberg i Paris och inte minst Hans Granqvist i Hongkong.
Ännu mer försvunnen är förstås generationen strax före dem: Alf Martin, Sven Aurén och Victor Vinde.
Hör till radioklassikerna
Deras rapporter handlade oftast om krig och politik, men inte alltid. Sven Auréns kåserier på temat "våren har kommit till Paris" hör till radioklassikerna eller borde åtminstone göra det.
Vara utrikesrapportör i ett partipolitiskt neutralt public servicemedium är ett påpassat uppdrag. Flera av de här korrarna blev också politiskt kontroversiella.
Under Vietnamkriget fick inte minst Björn Ahlander ofta påskrivet för en påstått alltför USA-vänlig rapportering.
Om detta i sin tur var orsaken till att han omplacerades till Moskva är bäst låta vara osagt, men själv lär han i alla fall ha upplevt det som en straffkommendering.
Bo Järborg om Thatcher
Ariane Wahlgren med sin orädda rapportering från Aten åren 1967-74 var säkert i ännu högre grad en vagel i ögat för den dåvarande grekiska militärregimen och att hon aldrig blev utvisad är en gåta.
Även Bo Järborg var kontroversiell. På Svenska Dagbladets och andra högersinnade ledarsidor retade man sig ibland på hans rapportering från Margaret Thatchers Storbritannien.
Att Järborg, som enligt generationskamraten Kaj Björks runa i SvD (13/4) väcktes till politisk insikt under kampen mot nazismen i Göteborg redan på 30-talet, inte tillhörde "Järnladyns" närmsta beundrarskara gick nog också att avläsa utan större svårigheter.
Men eftersom kritiken oftast gömdes i de ironiska vändningar som var typiska för honom var den svårare att komma åt.
Efterhand kom Järborg och flera i hans generation att kulturellt identifiera sig med länderna de rapporterade från.
Franska Knut Ståhlberg
I synnerhet Knut Ståhlberg i Paris uppfattades ju av många svenskar som typiskt "fransk", särskilt sen vi också fick se honom i TV.
Vår egen tids utrikesrapportörer i radio når aldrig samma status. Inte för att de nödvändigtvis är sämre, men för att konkurrensen om utrymmet och vår uppmärksamhet är en helt annan.
Cecilia Uddén, Thomas Nordegren & Co ingår i ett mediebrus som Ariane Wahlgren och Bo Järborg, än mindre Alf Martin och Sven Aurén, aldrig behövde riskera att drunkna i.