Debatt
Diskussionen om de kriminella ungdomsgängen och orsaken till att de vuxit fram i våra utanförskapsområden har varit för ensidig. Så har också den kritik som riktats mot Stefan Löfven för hans uttalanden om skjutningarna och de kriminella ungdomsgängen varit. Den förklaring Löfven gav var inte fel – men i likhet med många andras otillräcklig. Utan en bred helhetssyn där inget fredas från analys och klokt genomförda åtgärder kommer samhället inte att kunna bryta det grova gängvåldet.
Rötterna till morden och skjutningarna på öppen gata kräver en ordentlig genomgång av hur prioriteringar och värderingar förskjutits i det svenska samhället. Det ställer nya krav på politiken och ett erkännande att det som tidigare gjorts för att bryta segregation och överbrygga klassklyftor inte legat i toppen på dagordningen. Insatserna har oftast stannat vid att då och då skjuta till lite mer pengar för att i något av oroligheter drabbat miljonområde genomföra mer eller mindre verkningslöst, tidsbegränsat stödprojekt.
Men det är inte bara de misslyckade insatserna i kortsiktiga projekt som slagit fel. Politiska missgrepp inom skolan – dess segregationsdrivande friskolereform -, socialtjänsten och samhällsplaneringen med service och boende, oförmåga att inse hur boendestrukturer och karaktären på områdena förändras när man tillåter att samhällsservicen avlövas parallellt med en till vissa områden ökande inflyttningen av allt fler både socialt och ekonomiskt resurssvaga hushåll. När posten, banken, polisen, Försäkringskassan och slutligen livsmedelsbutiker försvinner så flyttar också de boende som kan så. Risken för en gradvis förslumning ökar då i området.
De som flyttar in till områden som mer resursstarka lämnat är alltför ofta migranter utan någon riktig förankring i det svenska samhället. Men lika självklart som det är att etnicitet i sig inte förklarar kriminalitet, lika självklart borde vara att inse att en kombination av rädsla inför det främmande, isolering, arbetslöshet och känslan av utanförskap och hopplöshet riskerar skapa subkulturer – och då även kriminella sådana. Ungdomar som i sina föräldrar inte ser annat än missmod, känsla av misslyckande, vilsenhet och hur fattigdomen kryper in på skinnet ligger viljan att bryta det livet mot en kriminell karriär frestande nära för vissa.
Med sin redan från början låga tilltro till samhället är risken stor för att misstroendet växer mot skolan, polisen, socialtjänsten med flera. I en omgivning där många delar missmodets erfarenheter kan gänget bli tryggheten och vägen att bli kriminell är nära till hands. Att bryta det är första steget för att hindra en ungdom från att hamna i kriminalitet. Och här hjälper inte fler poliser och högre straff – här hjälper bara en aktiv politik som kan bryta de strukturer som skapar ojämlikheten, fattigdomen och som förmår ersätta rädslan med hopp inför framtiden. Och som redan i unga år – på dagis, fritids, i skolan etcetera – förmår ge den stöttning som krävs för att den kriminella banan inte ska bli den enda, sämre vägen in i framtiden.