De ekonomiska problemen i USA och Europa ger regimer som Gaddafis i Libyen och Assads i Syrien en chans att klamra sig fast vid makten ytterligare en tid.
Regeringarna i till exempel Storbritannien, Italien och Frankrike skär hårt i budgetarna just nu, och har svårt att förklara för sina väljare att man ska lägga skattepengar på att försöka störta en afrikansk diktator som man nyss var vän med. Det är inte läge att ge sig på en diktator till. Gaddafi kan också hoppas på att FN ska säga nej till en förlängning av Natos mandat i höst.
USA har legat lågt
Det gäller också Bashar Assad och hans ännu blodigare regim i Syrien. Stödet kommer inte bara från länder som Ryssland och Kina. USA har legat påtagligt lågt när det gällt att kräva en regimförändring i Syrien, trots det starka folkliga stödet för upproret mot Assad och regimens upprepade massakrer på oppositionen.
Obama tog också lång tid på sig att kräva Mubaraks avgång. Förklaringen är densamma: Hänsyn till Israel och rädsla för att få något ur amerikansk synvinkel sämre i stället, till exempel en "islamistisk" regering.
Vad skulle en demokrati som USA ha att frukta av att familjen Assads blodiga styre upphör och att landet får en regering som är mer representativ för befolkningen? Och varför skulle Israel (som också kallar sig demokratiskt) känna sig hotat av att Syriens diktator störtas?
Svaret är naturligtvis att USA byggt mycket av sitt inflytande i regionen på diktaturer, vars lojalitet kunnat köpas med pengar och vapen.
Även israelerna har känt sig mer komfortabla med arabiska härskare som bara sett till sina egna intressen än med demokratiska politiker som naturligt nog varit mer kritiska till Israels ockupationspolitik. Den falska stabiliteten är nu raserad.
Israels provokationer
Medan USA försöker anpassa sig till den nya situationen, trappar Israels högernationalistiska regering upp sina provokationer mot araberna. Det senaste budet är 1 600 nya judiska bosättningar på annekterad mark i Östra Jerusalem.
Detta som svar på israelernas demonstrationer mot höga matpriser och bostadsbrist på sistone! Det är tragiskt att Israel inte ser tecknen i skyn och försöker komma till tals med demokratirörelserna i arabvärlden i stället för att konfrontera dem med nya koloniseringsprojekt. Det är betecknande att den ende som verkar vilja göra något åt massmördandet i Syrien är Turkiets islamistiske ledare Recep Erdogan.
Han har satsat hårt på samarbete med såväl Syrien som Iran, men har nu gett upp hoppet om Assad, och hotar enligt uppgift den syriska regimen med militär intervention om inte dödandet upphör. Erdogans motiv är inte enbart idealistiska utan även maktpolitiska - att främja Turkiets ställning som den ledande stormakten i regionen.
Det blir något bättre
Men som demokratisk politiker inser han att det inte finns någon framtid för vare sig diktaturen i Syrien eller Israels ockupationspolitik, som han redan tagit kraftfullt avstånd från.
Men även mullorna i Iran får akta sig. Oppositionen i Syrien vill göra slut på det iranska inflytandet i landet, liksom för övrigt Syriens stöd till Hizbollah i Libanon. Det finns inte längre några givna relationer i Mellanöstern, när kalejdoskopets glasbitar kastas om.
Men en sak är säker: Både Gaddafi och Assad är snart avlägsnade från makten, levande eller döda. Och i deras spår, mullor, shejker och feodala kungar, fast det kan ta litet längre tid. Vad som kommer efter dem vet vi inte, men det mesta tyder på att det blir något bättre.